Man är ju aldrig samma mamma till alla sina barn

"Man är ju aldrig samma mamma till alla sina barn" skriver LD i sitt senaste inlägg och om ni visste vad mycket huvudbry, vånda och ja till å med skam den känslan har väckt i mej under större delen av mitt föräldraskap.
Så jag har slagit på mej själv över att ha sämre kontakt med något av mina barn än nåt av de andra. Skämts över att någon av dem väckt mer irritation, varit inblandad i fler konflikter. Känt mej orättvis när jag hängt mkt med en av dem (trots att alla inte haft behovet) osv.
"Vad är det för FEL på mej? Älskar jag inte alla mina barn på samma sätt?"

Och nääää! Självklart älskar jag inte mina fyra barn på samma sätt.
Jag älskar dom lika mycket. Men det är nåt helt annat.
Hur skulle jag? De är ju fyra olika individer.
Jag tror att de flesta föräldrar fattar det där fortare än vad jag gjorde.
Som liten har jag upplevt min beskärda del av hur den ovillkorliga kärleken på intet vis var ovillkorlig och just DET har varit min mission sedan jag var sjuttonårig nybliven mamma. Är det ännu.
Man kan tycka olikt, man kan bråka, man kan krisa men den där kärleken den är fan inte förhandlingsbar.
Och då är det klart att det blir känsligt när man känner att de okomplicerade känslorna kommer lättare till en med något av barnen.
När barnen... och särskilt om man har många... är små blir de ju trots sina olikheter lite av en kollektiv. Men ju äldre de blir desto mer inser man att de är sina egna personer. Nu ligger läget till så att just jag (av en slump) har begåvats med de fyra allra finaste människorna till barn men ändå... trots det... så är de ju olika. Har olika styrkor, svagheter, hang up's, skav, egenheter som krockar med mina styrkor, svagheter, hang up's och egenheter.
Och i det sker interaktionen.
Som blir till olika relationer.

Man blir klok när man blir gammal. Jag vet inte om det stämmer, jag känner en hel del väääldigt okloka äldre människor, men för min del så är det så att mycket som jag funderat halvt ihjäl mej på i mitt liv plötsligt känns självklart.
Som att barn är individer precis lika mycket som jag är.
De har en hel uppsättning med egenskaper, en del som gifte sej fint med mina, andra som krockar och skaver.
Ibland är det att man är för lika.
Ibland att olikheten inte går att förstå.
Ibland att ens behov är så fundamentalt olika.
Och dessutom förändras både egenskaper och behov med tid.

För att ta ett exempel.
Min dotter nr II är den som alltid varit mest känslomässigt självständig och som tidigt hade ett behov av att lägga distans mellan mej (eller familjen) och sej själv.
Och jag är med min person sådan att jag vill vara nära, både fysiskt och känslomässigt och såg det som ett problem. Vi sågs sällan efter att hon flyttat hemifrån och hon kunde bli arg om jag skrev komplimanger på hennes bilder på facebook eller tycka att jag var för "på" om jag ville ses när vi träffats veckan innan. Hon valde att tala med andra om sina problem.
Och jag oroade mej för det där. Skämdes. Kände skuld när jag umgicks oftare med nåt annat barn.
Idag är det helt förändrat. Vi har fortfarande mer kvalitet än kvantitet över våra träffar men vi är väldigt nära, jag känner mej väldigt nära henne.
Hennes behov av distans är mindre och vi kan mötas i att vi både är väldigt lika åsiktsmässigt men oxå i någon slags skön ömsesidig respekt. Det känns som om vi är väldigt trygga i vår kärlek till varandra och att hon är det viktigaste i mitt liv.
Med lillasyster är det ju helt annorlunda. Hon bor här. Vi umgås varje dag.
Vi pratar om allt, jag är Minis främsta bollplank. Vi kan även bli trötta på varann. Nöta på varann och därmed aktivt söka space. Säga "Jag vill va i fred."
Helt olika relationer. Kärlek av olika skäl. Men samma kärlek.

Det där med att älska sina barn är ju speciellt.
Jag minns att jag (som varenda omföderska ever förmodligen) oroade mej så när jag väntade barn nr 2 för hur jag någonsin ens skulle nästan skulle älska nästa unge så som jag älskade mitt första barn. Jag oroade mej oxå för hur det skulle bli för min förstfödda när hon fick dela kärlek (alltså, få mindre av den varan.)
Om man älskar sin gamla invanda make och blir häftigt förälskad i en ny människa så händer ju något med kärleken. Dynamiken förändras. Så är det väl egentligen med all kärlek.
Utom den till barnen.
Med varje nytt barn föds en ny kärlek som inte fanns förut.
Ingenting delas. Allt blir dubbelt (eller trippelt eller...)
En ny dörr i hjärtat öppnas som sedan för alltid bara finns till för den enda människan.
Det är häftigt.
Kanske rent av meningen med livet.

Puss/ Asta