Normkroppen

Gick en underbar promenad med min Gotteman i novembersolen och lyssnade på senaste poddavsnittet med Skäringer och Mannheimer och de talade om det som är lite mitt favoritämne, det här med kroppar, att åldras, fåfänga och dubbelheten man kan känna kring dessa frågor.

Kroppen som norm är ung, hårlös, slät och vältränad.
Alla avvikelser från detta betraktas som fel och nåt som bör avhjälpas.
Ta tillbaka mammakroppen. En kvinna som burit och närt en ny liten människa i ungefär 240 dagar och därefter klämt ut en färdig bebis genom ett litet hål förväntas så snart det är möjligt komma tillbaka till sin ursprunglighet.
Strunt samma att hon bara får sova kvartar i taget, är en vandrande mjölkcentral och hormonerna går bananas... tappa vikt och komma i form skall hon göra ändå. Löpsedlar och mammatidningar talar om detta med all tydlighet, kändisar som lyckas poserar på högblankt papper och talar om hur du skall göra. Tillbaka till normen.
Det samma gäller att åldras. Det skall man nämligen göra på rätt sätt.
Åldras med värdighet. Detta hade tydligen Demi Moore 55 år lyckats med enligt någon skvallerblaska. Man behöver inte fundera särskilt länge för att komma fram till vad denna värdighet består i. Knappast självacceptans. Snarare tillbaka tillbaka till normen.
Varje avsteg från ung, hårlös, slät och vältränad är något negativ. Förbrukad, förstörd, misskött, märkt.
En annan sak jag har märkt sedan jag på allvar började fundera på det här är att det kan faktiskt vara okej att inte ha en normkropp, men bara på vissa villkor.
Graviditet är en. Att vara typ 80+ en annan. Men i övrigt så är det okej OM du lider och vill göra nåt åt det.
Få saker verkar provocera så mycket som att sitta nöjd trots att du är småtjock.
Alla har tålamod med dej om du dietar eller berättar att du ska gå en lång promenad efter jobbet nu när du åt den där bullen. Men om du bara är glad å obekymrad ja, då jäklar.
En kropp är ett skal. Ett hölje. Något som genom livet skall transportera oss, det som är vår kärna, genom livet. Det är faktiskt helt galet att tänka på att de märken som tillfogas via resan genom livet får den att tappa i värde och ses som förstörd. Helt tossigt.

Ändå är, vågar jag nästan säga, ingen kvinna helt befriad från det där.
Vissa, som en annan, analyserar sitt beteende och drivkrafter mer än andra men befriad  är svårt att bli. Att som kvinna vara vacker, eller åtminstone inte ful är en så viktig del av vår person, det har vi fått lära oss från att vi var spädbarn.
Ibland, i debatter kring det här, anklagas jag för att vara hycklande.
"Du sminkar dej ju" används som argument för att jag ifrågasätter att operera en frisk kropp eller spruta in gifter i huden. Jo jag vet. Jag gör det, och jag tycker till å med att det är roligt. Dessutom vinner jag fördelar av att känna mej som mitt bästa jag. Ni hör! Mitt bästa jag.
Jag är en del av allt det här
Under hösten har jag låtit bli att raka mej för jag ville se hur det kändes.
Lurvet bredde ut sej på benen, ut i ljumskarna, under armarna.
Och vet ni, det enda som hände var att jag luktade mindre svett och kände mej mindre kladdig under armarna.
Ändå åkte håret på ben och i armhålor av härom dan. För riktigt fräscht(!) kändes det inte.
Som sagt, jag är en del av allt det här.
Och det kan man väl få vara. Det är okej. Men jag tycker kanske att fler borde ifrågasätta varför emellanåt. Annars kommer normkroppen att för alltid fortsätta vara just ung, hårlös, slät och vältränad.


Puss/ Asta