Naket och utlämnande.

Upp å ner. Ner å upp.
Så är mitt mående just nu. Jag skrev ju om det för inte alls länge sedan och det tar lite emot att skriva om det igen. Ni vet, i vårt samhälle ska man vara högpresterande, stark och lycklig. Jag kan intellektuellt protestera allt vad jag har mot det men det ÄR en stark norm som vi lixom har i oss. Precis som det här med ungdom och smalhet.
Samtidigt är det den typen av inlägg som läses av allra flest... helt överlägset faktiskt och den typ av inlägg jag får flest reaktioner på.
Det finns kanske en å annan som vill gotta sej men jag tror att den främsta anledningen är att ångest och oro är så otroligt vanligt att många känner igen sej. Och går med en känsla av att vara ensamma om det.

Det har ju varit så här ett tag för mej nu. Inte varje dag, men ofta.
Det var därför jag började med mina antidepressiva igen efter ett långt uppehåll.
Första gången jag började med Cipralex fick jag en snabb och god effekt.
Väl god nästan, trogna läsare minns kanske hur jag berättade att jag blev som avstängd (även om jag tyckte den känslan var ganska go där å då.)
Denna gång har jag inte alls märkt av samma resultat. Knappt nån effekt alls faktiskt. Jag funderar att sluta med dem för nu överväger biverkningarna effekten och då känns det ju skit samma?
Jag mår inte jättedåligt men jag har en väldigt ofta förekommande oroskänsla inom mej och minsta stress får mej snabbt att sjunka i en spiral.
Senaste dagarna har en oro över Bente som betett sej märkligt fysiskt och mentalt gjort att ångesten är otroligt lättriggad.
Sen sköter jag inte om mej som jag borde, och jag vet att det triggar ångesten med, men jag har liksom ingen kraft att ta tag i det. Att bryta beteenden som inte är bra.
Jag har just nu mycket dåligt samvete.
Känner tillkortakommanden i så gott som alla mina roller.
Tycker att jag är sämre än andra på i princip allting.
Självförakt över att inte komma vidare.
Övertygelse om att jag kommer misslyckas, att inte ha vad som krävs.
Rädsla att falla in i gamla familjemönster jag ägnat ett liv åt att bryta.
Samtliga tankar är ju symtom på någon form av ångesttillstånd el depression (jag är inte psykiatriker.)

Det känns otroligt utlämnande och naket att berätta om det här. Inte minst inför dem man känner. Det finns ju många bloggare som har låsta inlägg som bara kan läsas av dem som känner en. Ibland skulle jag vilja ha motsatsen, inlägg som bara kan läsas av dem som inte känner mej :)
Jag är en öppen människa och jag tror att många i min omgivning uppfattar det som att jag kan berätta vad som helst... lite gränslöst så där.
Men jag har en hyfsat hög integritet och det finns mycket som jag inte vädrar med någon. Som ingen vet om. Jag väljer så klart vad jag är öppen med.
Just psykisk ohälsa är något skamligt i samhället av de anledningarna jag skrev i inledningen av inlägget. Få vill att det ska vara så men ändå ÄR det så.
Man ska ju vara tacksam. Som lever i ett av världens bästa länder, har mat på bordet, världens bästa ungar och nu är det ju dessutom vår.
Happy happy. 10 000 anledningar till tacksamhet.
Men just därför tror jag att det är så viktigt att PRATA om det.
Och att visa att även hyfsat normalpresterande (vad det nu är?) människor som råddar komplicerade arbeten och många olika roller i livspusslet oxå mår så här ibland.
Kan vi inte hjälpas åt?
Våga vara sårbara och berätta i de sammanhangen vi själva mäktar med.



Nu ska jag ut i vårsolen med min norska kärlek och därefter på mammografi.
DET är ju en med handfast ångest.

Puss/ Asta