Frågor från Maria.

 

"Åh, en frågestund! Sådant är precis som du säger, både roligt och lite läskigt. :) Men visst finns det alltid frågor, ingen är ju stagnerad i det som är. Jag funderar lite grann på det här med barnmorskeriet - vart vill du jobba sedan? Hur tror du dina femtio förlossningar kommer bli? (tror det var femtio, om jag inte missminner mig?) Hur kommer det sig att du aldrig släppte drömmen om att bli barnmorska och vart föddes den tanken? Sen undrar jag vad du hade gjort om du inte hade bloggat så mycket, hur mycket betyder bloggen och bloggsfären för dig? Vad gjorde att du verkligen fastnade och insåg att det är ingen väg tillbaka ur det här? :)) "

Två frågor i ett. I like.

Vart vill jag jobba?!
Just nu är jag helt uppfylld av mitt kommande yrke och jag tycker att allt är mer eller mindre underbart. Ju mer jag läser, ju längre jag färdas på den här resan desto mer intresserad blir jag av kvinnan och kvinnokroppen och jag tycker i princip allt... utom forskning... är intressant.
Det är som att läsa till ett intresse eller en hobby, helt magiskt.

Men barnmorskeri skiljer sej mot sjuksköterskans på många sätt. Det är ett akademiskt yrke med en längre vidareutbildning än vad specialistsköterskorna har och ändå är den för kort. För komprimerad. I ett yrke som har sexuell och reproduktiv hälsa som område borde självklart sexologi ingå men det får man läsa för sej efteråt om man är intresserad.
Ett akademiskt yrke som sagt men samtidigt sååå mycket ett hantverk.
Ett yrke där man som barnmorska använder sina sinnen, sin personliga smärta och erfarenhet, sina händer till att förlösa nya barn och nya föräldrar till en ny värld och en ny verklighet.
Därför vill jag... säger jag nu innan jag gjort en enda dag på förlossningspraktiken... få yrket i nävarna innan jag bestämmer mej.
Förlossningskonst är lixom synonymt med barnmorskeri.
Att känna med sina händer, lyssna med tratt, gasa och bromsa en kvinna med sin röst.
Att krypa upp i sängen bland naket skinn och kroppsvätskor, massera ömma ryggslut, torka tårar, se in i ögonen och möta varandras själar. Peppa, stärka. Få kvinnan att våga och lita på sej själv.
Det är att vara barnmorska.
Så mitt svar, här och nu, blir på förlossningen.
Där vill jag börja.
Sen tror jag att jag skulle passa på en barnmorskemottagning där man i högre grad lär känna sin patient, bygger en relation, utvecklar ett mer långsiktigt förtroende.
Vi får se.

I Sverige har vi ett enda ställe där kvinnan går på kontroller under sin graviditet och sedan förlöses av samma barnmorska. BB Sophia som nu skall lägga ner.
Ett ställe trots att man vet att trygghet, igenkänning och kontinuitet är så viktigt för den gravida och födande kvinnan.
I Sverige föder endast några procent hemma. Det är två eller tre landsting som betalar för hemförlossningar, på andra ställen är det en klassfråga, för den som har råd. Detta trots att man vet att den friska omföderskan med en normal första förlossning löper mindre risk av att föda hemma och trots att förlossningsavdelningarna dignar under antalet och tvingas flytta födande kvinnor mellan sej.
Djur, kossor, grisar och hästar, får inte lov att flyttas de sista veckorna av dräktighet för att de inte ska bli oroliga och fara illa. Födande kvinnor kan forslas mellan den ena förlossningsavdelningen efter den andra.
Jag skulle vilja arbeta mer back to basic. Kanske utomlands en kort period. Kanske som lärling parallellt med mitt arbetet till en hemförlossningsbarnmorska.
Jag skulle vilja arbeta med flera bitar precis som man gjort på BB Sophia. Med både gravida och förlösande kvinnor och gärna efteråt med, under BB tiden.

Jag har alltid velat bli barnmorska. Alltid. Sen jag var liten flicka.
Men som ung, med den bakgrund och den miljön jag växte upp i, trodde jag inte att det var möjligt.
Mer strukturerat fast till och från, har jag drömt om att bli barnmorska sedan jag påbörjade Grundvux för... ehhh, 23 år sedan eller nåt.
Så man kan väl säga att det är ett väl genomtänkt beslut :)

Japp, det är 50 förlossningar man skall hinna vara med på för att få sin legitimation. Femtio förlossningar och hundra passningar. Passningar är alla stunder på förlossningen när inte ett barn föds.
Känslan inför praktiken, det är nu fem veckor kvar är skräckblandad förtjusning.
Detta har jag väntat på, så jäkla många år. Samtidigt känns det som det jag har minst erfarenhet av och det som är allra mest nytt så det är skrämmande oxå.
Nu eller aldrig. Kommer jag att duga? Palla? Eller skickas jag ut med huvudet före på grund av min oduglighet? Vi får se.
Det ska bli vansinnigt spännande och jag tror mycket hänger på vilken typ av handledare jag får.
Att det är någon som är lugn, rolig, intresserad av att ha student och uppmuntrande.
Detta med studenthandledning är så vansinnigt viktigt och alla som är duktiga på sitt yrke är inte per automatik duktig på att handleda. Jag har ju själv jobbat mycket med handledning som sjuksköterska.

Tvära kast, bloggen och bloggeri.
Har tappat räkningen på hur länge jag bloggat men gissar på ca 10 år.
Bloggen stjäl på tok för mycket tid i mitt liv men den är ett skötebarn, ett intresse och jag har fått riktiga vänner genom den.
Jag "umgås" mer med mina bloggsystrar än med mina vänner irl och jag har slutat säga att det är tragiskt för varför skulle det vara sämre?
Facebook kan stjäla energi tycker jag när det blir för mycket elände och ondska men bloggen ger i första hand energi och jag kan inte se att jag någonsin kommer att ge upp den.
Den är en vän, den är terapi, den ger mej bekräftelsen jag måste ha och den är dokumentation av händelse och utveckling.
Och jag fann ju bland annat dej där Maria :)

Puss/ Asta