Den sista dagen

Beslutet är fattat. Det finns inget mer att göra.
Och då kommer tvivlen.
Borde jag begära en second opinion?
Borde jag be dem pröva någon annan medicin?
Borde jag kanske operera honom ändå?
Kan han leva så här? Om han inte anstränger bakdelen, inte går promenader, inte...
Nej, jag vet att jag gör rätt ändå kommer tvivlen i väntan.

Gottfrids diskbråck är försämrat. Ja det är inte omröntgat men medicinen har ingen effekt. Inte en vecka med antiinflammatoriskt. Inte morfin. Inte kortison.
Det blir inte bättre.
Under senare delen av eftermiddagen/ kvällen kommer en veterinär hit och hjälper Gottfrid till den eviga vilan. Och jag känner mej som en mördare och förrädare.

Min vackra, vackra, vackra pojke.
Det har inte gått en enda dag utan att jag har förundrats över dej.
Inte en enda dag som jag inte varit stolt.
Överallt har du väckt uppmärksamhet. Vi brukar skoja och säga att det är som att vara ute med en superstjärna när man är med dej. Folk som tittar, pekar, vill klappa och byta några ord. Vid vår lokala krog har det till å med hänt att de applåderar.
Jag är så stolt över dej. Mamma är så stolt.
Du har varit mitt sällskap. Min lyssnare. Min trygghet och stolthet.
Mitt nord å mitt väst.
Min gudasände.

Tasslösheten skrämmer mej så.
Inte bara att mista min bästa vän utan oxå att hemmet blir hundlöst.
Tyst och dregelfritt.
Jag fattar faktiskt inte hur jag ska orka utan dej Gottfrid.
Jag går sönder. Jag faller.
Det finns ingenting att greppa tag i.

För alltid. Så väldigt definitivt.
För evigt. Så väldigt länge.
Aldrig mer. Så helt utan hopp.

Puss/ Asta