Mannen i mitt liv, min stora kärlek.

 

Gottfrid, maken, pappi, Lillebror och Lars Winnerbäck får ursäkta...
... Den främsta mannen i mitt liv heter Rasmus och nu, när klockan slagit om till ett nytt dygn, fyller han 23 år.
Ett lejon, en lärarstudent (som tagit paus), en bror, en son, en pojkvän.
En fantasynörd, ett befäl. En slarver å en pojk som alltid säger "Jag älskar dej mamma" när han går hemifrån.

Efter två döttrar och utan att ha en aning om att jag önskade mej en son åkte jag den 13:e augusti 1990 in till förlossningen på Sahlgrenska för... vad jag trodde... föda vår 3:e dotter.
Men flaggan i topp, det blev en med snopp å vi blev häpna och så ofantligt lyckliga över honom.

Min lille kille.
Som liten vild och motoriskt omogen.
Klättrade överallt. Ramlade hela tiden. Slog sej jämt.
Charmig, solig å glad nästan jämt.
Tokig i datorspel å i att klättra överallt.
Vi har varit på sjukan å sytt, limmat och tejpat ihop den gossen många gånger.
Han hade blåmärken överallt och har ännu ärr både här å där.
Å ett bedårande litet födelsemärke på sin ena skinka.
Den lilla killen älskade att fråga saker. Allt ville han veta. Å varför.
Han älskade att pussas å gjorde så till andra veckan efter att han som 3 åring börjat dagis. Då ville han plötsligt inte pussas inför de andra barnen. Några dagar senare inte alls.
Till han var 13 eller nåt höll han för ögonen när någon ens pussades på tv.

I grundskolan var han sin egen.
Alltid högpresterande. Alltid i sin egen värld.
Utanför men verkade inte lida av det.
Redan då med starkt rättspatos.
Filosoferande. Läsandes tjocka böcker på engelska.
En jävel på datorer.
Skrivandes mörka dikter.
Knivskarpt intellekt å ett filosoferande hjärta.
Tankspridd, fortsatt väldigt snäll, ansvarslös och i sin egen bubbla.

Gymnasiet. Här förändrades han.
Han blev social. Fick massor av kompisar.
Gillade att festa. Gillade inte att ta ansvar över nåt.
Så gjorde han lumpen.
Blev man.

Min stora dotter säger att jag får ett särskilt lyster i blicken när jag ser på min son, när han kommer hem. Även om han bara varit borta någon timma.
Jag älskar inte min son mer än mina döttrar. Jag älskar honom annorlunda.
Jag känner en annan rädsla, ett annat hopp, en annan kontakt.
Han är man, genom det mer fjärran å mer nära.
Kanske har jag haft tur men med min son har allt varit så enkelt...
Förutom att förklara för läkare när han var liten att han faktiskt inte blev misshandlad :)
Jag kan räkna på en hand hur många gånger jag varit arg på honom.
Han GÅR inte att bråka med.
Min son är lugn, snäll, diplomatisk, auktoritär, smart, pedagogisk (å sjukt slarvig.)

Han är min stora kärlek. Min prins. Den vackraste mannen i hela vida världen.
Grattis på 23 års dagen älskling!

Puss/ Asta