Sista dagen på BB praktiken och en vardag som många andra när jag står i kafeterians kö, läser: Leg Sjuksköterska på en skylt på tjejen framför mej och inser att jag är inte där.
Jag ska bli barnmorska jag!
Inte vill bli barnmorska. Inte drömmer om att bli barnmorska. Jag ska BLI barnmorska, jag ÄR på väg.
Och en svindlande lycklig stund (som faktiskt håller i sej än) tror jag verkligen på att jag kan. Att jag är kapabel. På att det kommer att gå.
Det kommer att komma andra stunder under utbildningen. Jag vet. Det svänger hit å dit. Hela tiden.
Men här å nu är det en så euforiskt lycklig känsla och stolthet.
Tänk... jag.
Jag å det finaste yrket i världen.
Wow.
Första praktiken är som sagt slut och det har varit en jättefin placering. Det har varit körningen, 4 timmar/ dag, som varit tuff, men i övrigt så är jag hur nöjd som helst.
Jag har lärt sett lite nytt, jag har lärt mej en hel del, framför allt om amning.
Jag har känt att jag fixar jobbet och jag har blivit väl emottagen och fått diskutera mycket barnmorskeri... sånt där som man kanske inte nördar ner sej i allt för mycket med familj å vänner.
Fick jättefin kritik av min handledare om att jag var duktig, intresserad, mjuk å fin, kunnig och att hon lärt sej av mej med.
Jätteroligt och faktiskt lite vemodigt att gå därifrån för jag kommer ju med största sannolikhet inte att arbeta där.
Drygt en tredjedel av min utbildning har jag bakom mej.
Det har gått så otroligt fort och samtidigt känns det som så länge sedan jag knegade på på medicinkliniken utan att veta om nåt annat. Men det är faktiskt bara nåt år sedan jag skickade in den där ansökan till Högskolan trots att jag egentligen inte trodde jag skulle hoppa på.
Jag har lärt mej så oerhört mycket redan, jag inser det.
Och samtidigt inser jag hur ofantligt lite jag kan... så är det ju.
Men jag när en dröm och ett hopp om att jag ska kunna representera yrket på ett bra sätt.
Barnmorska är världens äldsta yrke. Det är ett av de mest ansvarsfyllda och stoltaste.
Ett självständigt yrke som kräver empati, kunskap, ödmjukhet och jävlar anamma.
Det finns strider kring den gravida och födande kvinnan som måste stridas och vinnas.
Striden mellan om å ena sidan att graviditet och barnafödandet är en naturlig process i de allra flesta fallen å andra sidan en medicinsk process där allt skall kartläggas, registreras, planeras och styras.
Det är säkert inte lätt att som ny barnmorska komma och tycka å tänka en massa.
Självklart måste man som ny se och lära, vara ödmjuk och rätta in sej i leden men jag hoppas ändå ha kvar min syn och min tanke kring den födande kvinnan.
En del förlossningar måste övervakas och styras. En del kvinnor vill ha ryggbedövning och säkerhet (hej, jag var en av dem som sjung Halleluja när jag upptäckte EDA på min fjärde förlossning) men det måste oxå få finnas alternativ för den friska kvinnan som vill annorlunda.
Det är kvinnans kropp som skall styra och inte partogrammet eller vad doktorn kritiserar kring uteblivna interventioner på ronden efteråt.
Vi barnmorskor måste bevara vårt kunnande och vakta vår profession för att inte en dag bara bli doktorns hantlangare.
Jag brinner för det här utan att ha gjort en dags förlossningspraktik (ja, jag är självironisk här.)
Jag önskar mej fler möjligheter och fler val för kvinnor.
Mer tänk som Sophia BB där kvinnan har möjlighet till samma samma barnmorska under graviditet eller där kvinnor får ta ut sin förlossningspeng och ha en barnmorska med sej hemma istället.
Utveckla sjukhusförlossningarna till att bli mer hemmainspirerade. Vattenförlossning för den som önskar osv.
Det talas om risker hit och dit, men utan forskningens förankring.
Forskning visar att det är större risk för en frisk omföderska med tidigare normal förlossning att föda på sjukhus än hemma av en mängd orsaker.
Forskning visar att kontinuitet är viktigt.
Forskning visar inte att vattenförlossning ökar riskerna på nåt sätt.
Det är så spännande det här. Och jag är så tacksam och lycklig över att vara en del av detta.
Jag ska bli barnmorska jag.
Puss/ Asta
