21. 28. 66. Eller typ aldrig.

Det sägs ( i självhjälpsböcker mm) att det tar 21 dagar (på vissa ställen 28 dagar) att skapa / avveckla en vana. En av mina favoritbloggare som skriver på ett populärvetenskapligt sätt om löpning hävdade i ett inlägg ( och han brukar ha rätt bra på fötterna) att det tar 66 dagar att skapa en ny vana. Inlägget kan ni läsa här.
Vanor är så klart lättare och svårare att både skapa och bli av med.
Lättare att på 66 dagar lära om till att dricka några extra glas vatten än att börja träna. Svårare att sluta röka än att käka skumbananer.
Som nämns i inlägget jag hänvisar till är det så att det finns egentligen ingen bestämd tid. Det beror på person och vad det gäller. Och det finns även människor som oavsett om de håller ut i åratal med något nytt ändå väldigt lätt återfaller i det gamla. Det vore ju själva fan med om jag tillhör den kategorin.

Jag har börjat "springa" igen. Trogna läsare vet att jag har haft mina ryck under ungefär 3-4 års tid när jag börjat och slutat springa.
Att springa ligger både för mej och absolut inte för mej, jag ska utveckla.
Det som talar emot löpning för min del är egentligen det som talar emot all form av träning... jag är lat! Jag kommer alltid (förmodligen även efter 21,28 el 66 dagar) tycka bättre om att hänga framför datorn än att svettas.
Jag har egentligen aldrig tränat konditionsträning innan jag började springa första gången där för ca 4 år sedan och det talar oxå emot. Även om kondition är en färskvara är det så att de som varit vältränade som unga har lättare för att komma igång igen.
Jag började alltså som "äldre", lätt överviktig, jag är astmatiker i botten  och jag har rökt en jäkla massa år.
Och löpning är tufft inledningsvis. Det kräver lite flås.
Här vill jag inflika oxå att när jag skriver "springa" menar jag egentligen lunka.
Det går inte fort.

Men det finns en jävla massa fördelar med löpning.
Det är precis utanför dörren. När man väl fått kondition kan man välja hur vilsamt- tufft det ska vara. Det är billigt men framför allt ger det en massa.
Den period jag höll i längst var 4-5 månader. Jag fick förstås bättre kondition (i början sprang jag max 100 meter och i slutet en mil), min astma blev väldigt mycket bättre, mitt psyke likaså... och så fick jag en snygg häck om det nu är relevant.

Anledningen i att jag nu igen tar tag i det är flera.
Det är nog nästan ett år sedan jag sprang med nån reda och sommaren har innehållit en väldig massa dekadens i öl och cigaretter.
Jag märkte att jag blev andfådd av att leka med barnbarnen en kort stund.
Jag har klenat till mej med och märkte att jag knappt orkade bära Noah.
Det är min fasa. Att bli "tant" på det viset att jag inte orkar vara en aktiv och lekande mormor/ farmor! En sån som säger "Jag orkar inte."
Jag har gått upp i vikt sista åren och många tar för givet att jag springer för att gå ner i vikt. Det stämmer på så vis att jag är lite tung för mina knän när jag springer (känner skillnaden) men utseendemässigt skiter jag i ganska hårt just nu.
Jag mår bra i det jag är. Har funnit någon slags vapenvila med mina valkar.
Jag vet att det kommer bli en bieffekt men det är inget mål och jag håller inte igen på käk eller godis.
Och sedan har jag, som ni känner till, slutat äta antidepressiv medicin.
Jag vill stärka psyket. Skaffa mej marginaler där.
Det finns tung forskning som visar att regelbunden konditionsträning med pulshöjning, minst 20 minuter åt gången tre ggr i veckan fungerar MINST lika bra som antidepressiv medicin mot depression och ångest.
Dessutom åldras hjärnan långsammare, det ger visst skydd mot demens, man blir smartare, mer stresstålig mm mm.
Kort sagt, att springa är en dundermedicin.
Jag vill mer än gärna motivera er till att börja!
Kan jag så kan ta med fan alla.

Men så är det ju den där latmasken då...
Han (för jag är övertygad om att det är en han) har ganska stor makt över mitt liv.
Men nu har jag sprungit 6 dagar i sträck. Som sagt, inte långt, inte snyggt och absolut inte snabbt men jag har kommit ut.
Om jag klarar att hålla i 21, 28 eller 66 dagar i sträck kan vi kanske sätta ett stort ? inför men jag tänker att om jag håller i säg 10 dagar kommer tre gånger i veckan att kännas som en barnlek sen.

Gillar ni inlägg om träning eller ska jag triggermärka dem så ni kan hoppa över?

Puss/ Asta

Nyårslöften och sånt

Det där med Älska dej själv och Var nöjd som du är och Sin egen bästa polare är verkligen färskvara. Något jag med åren blivit allt bättre på men som ibland faller tillbaka. Ibland som i nu. Alldeles lagom till den stora högtiden "Dags att göra om mej" som inträffar här om några dagar.
De sista åren har jag gett diffusa nyårslöften som Bli en snällare människa, våga mer, säga ja oftare. Det är svårare att utvärdera och att därmed misslyckas i än mer tydliga löften.

Senaste året har jag börjat följa en mängd kroppsaktivister på instagram. Ja Lady Dahmer har jag följt betydligt längre men då mer på bloggen. Det är befriande att se alla dessa vackra, kloka, valkiga, snygga kvinnor som är kroppspositiva och som på allvar förstått det jag bara förstår hälften av tiden, nämligen att en bra kropp är en frisk kropp.
Samtidigt följer jag Paulo Roberto och han är väl... motsatsen till relaxerad vad det gäller träning. Men nåt inom mej går igång på hans militanta uppmaningar om att investera i styrka och kondition.
Det är just det jag önskar mej... styrka och kondition... men jag vet inte om det inte egentligen är min hjärna som lägger på det filtret för så fort jag gör något som är det minsta fysiskt så kommer även tankarna på vikt och utseende.
Det är som om min hjärna hajar att sådana dumheter skulle bromsas och därför låtsas att det handlar om nåt annat. Nåt mer okej.
Men det är svårt att lura sej själv.

Idag ställde jag mej på vågen för första gången på evigheter.
Och givetvis syntes julens frosseri. Det kom upp en siffra som var högre än någonsin tidigare. Efteråt kunde jag bara med stora svårigheter klämma ner mej i ett par jeans som jag knappt använt för att de varit alldeles för stora.
Jag ska inte säga att jag är så stor att det känns i knän och leder och så där, det är fortfarande mest en estetisk grej, ja och praktisk eftersom jag nästan inte kommer i några kläder men jag vill verkligen inte väga så här mycket.
Förlossningsarbete är tungt och statiskt. Man står upp många timmar om dagen och använder sin kropp i konstiga ställningar. Jag behöver för mitt jobbs skull bli starkare.

Jag känner mej gammal och sliten. Tycker att jag har åldrats så fort.
Har inget emot att se ut som fyrtiosju, men det är rätt trist att se tio år äldre ut.
Idag hos tandläkaren skulle jag i receptionen säga mitt födelsenummer.
Hon i kassan hörde inte och sa: "Förlåt vad sa du femtio..."
Hon trodde alltså jag var född på femtiotalet!
Min mamma är född på femtiotalet!
Det där kan jag ju inte göra så mycket åt tyvärr men orken kan jag påverka.
Jag kommer inte lova X antal kilo ner eller si å så många sprungna kilometer i veckan utan fortsätter lite mer diffust...

2017 ska jag bli starkare!

Vad ska du lova/ inte lova?

Puss/ Asta

Jag har gett mej fan på att detta ska bli min nya last.

Jag är med i en löpargrupp på Facebook som heter Lonesome runners. "Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen."
Just nu är det väldigt mycket rapporter och bilder från Stockholm Maraton.

Ibland kan jag känna mej sänkt av alla dessa rapporter. Alla dessa glättiga mil.
Flertalet ur Lonesome runners springer mycket längre, mycket oftare, mycket lättare än vad jag gör men framför allt så tycker de att det är mycket roligare.
De älskar att springa. Löpning är deras drog, deras beroende, deras liv och DET kan jag bli sjukt avundsjuk på.

Men löpning handlar inte om att jämföra sej med andra. Det handlar om att jämföra sej med sej själv.
Att snöra de där skorna, att ta sej utanför dörren och att genomföra löparpasset snabbare eller starkare än vad jag gjorde sist.
Löpning är att ge sej ut och att göra det igen... inte för att bevisa något för någon annan utan för att det gör mej friskare och starkare.
Mina lungor klarar av astman bättre, mina muskler blir starkare, konditionen större, häcken mindre och mitt psykiska mående mer stabilt. Ingenting fungerar lika bra mot negativa tankar eller en deppig själ som att springa... jag får lägga allt mitt fokus på kroppens rörelser och på min andning och det frisläpper mängder med endorfiner. 

Londesome runners peppar mej. Där är verkligen alla typer av människor.
Unga, gamla, vältränade å en och annan som jag själv.
Varje gång man frågar om råd så engagerar sej mängder av människor och varje gång jag berättar om mina framsteg får jag hurrarop och pepp.
Och alla dessa maratonlöpare får mej att åtminstone tänka tanken. Kanske nångång, kanske en dag är jag så stark att jag orkar springa fyrtiotvå fucking kilometer på en gång.
Och om inte... ja, då fortsätter jag som nu. Med att springa på 5 kilometer och aldrig komma under halvtimmen eller sub30 som det heter på löparspråk men att vinna allt det där... allt från ökad lungkapacitet till att hålla galenskapen i schack. 

Jo, den här avundsjukan. Avundsjukan över att tycka att löpning är det absolut roligaste som finns...
Jag är inte DÄR ännu, det kan jag inte påstå. Men det tar mindre å mindre emot att springa, det går lättare å lättare.
Att älska löpning är ett större å viktigare mål för mej än längder eller tider, bara mer svårmätt.
När jag började springa sprang jag 25 meter för att sedan få gå en stund innan jag tog 25 meter till, nu är 5 km den korta rundan. Det jag hinner innan middagen.
Idag sprang jag just den korta rundan för jag tänkte köra en längre imorgon.
Därför satte jag på det korta radioprogrammet, "På minuten" i P1 som är 30 min.
Fördel: Underbart underhållande program, tänkte knappt på att jag sprang.
Nackdel: Det är svårt att springa medan man fnissar, vilket jag gjorde mer eller mindre hela tiden. 

Och just precis nu längtar jag faktiskt lite till imorgon när skorna ska snöras på igen...

Puss/ Asta 

Vikt, metabolisk ålder och drömmen om att bli stark.

Läste i Aftonbladet att Charlotte Perelli ska banta 10 kg till sommaren för att vara fin när hon ska gifta sej. Å det är det ju många som gör och vill... vara sitt vackraste jag på sitt bröllop.
Hon ville inte ha en massa "fläbb" hängande under armarna sa hon.
Där började jag känna någon slags obehag. Fläbb?
Å när det sedan står att hennes man tränat i smyg för att vara snygg då han friade tycker inte jag det är ett dugg gulligt utan bara... hur ytliga ÄR dom i den där familjen?
Samma blivande make var tidigare gift med sportjournalist Susanne Sjöberg och på den tiden stod det i en intervju att hennes man brukade säga till henne när han tyckte hon blev för fet.
Jag minns det för att jag tyckte det var så osympatiskt.
Kanske är det därför jag reagerade lite extra negativt på artikeln om Perellis planer.

Det och lite avundsjuka för jag önskar att jag själv hade karaktären.
Jag vill få bättre flås och jag vill bli jäkligt mycket starkare... jag har lixom bara ingen lust att jobba för det. Jag ljuger inte när jag säger så, kondis å styrka känns så här mitt i livet viktigare för mej än att "bli smalare." Det är dessutom något jag skulle få på köpet.
Jag önskar att jag på något sätt kunde drabbas av en sådan där träningsabstinens.
Känslan av att jag bara måste få gå till gymmet en stund för att bli människa... och så springer jag hem efteråt.
Men det...
Det är som om det helt enkelt inte är "jag."

Idag hjälpte min kollega mej med nåt himla spännande.
Jag fick väga mej på hennes specialvåg. Hon är Herbalifeförsäljare och allmänt tokig i träning och hälsa.
Jag vill betona att jag hade jobbkläder på mej, både klänning och byxor. Peanger, tejprullar, pennor och lite annat så, kan kanske dra av nåt kilo.
Men resultatet blev som följande.
Kvinna. 45  år. 162 cm lång.
Vikt 63,8 kg.
BMI 24,3
Fett 31,9 %
Vatten 49,9 %
Muskler 41,2 %
Bukfetma 5,5 %
Fysisk gradient 5
Metabolisk ålder 40.
Vätskenivån är alltså normal och alla värdena är "okej" och visar ganska väl att jag är en aktiv, icke tränande person. Jag går mina promenader, jag rör mej en hel del men jag kunde ha mindre fettprocent och högre muskelprocent.
Min metaboliska ålder är 5 år yngre än den som står i passet.

Jag blev jävligt pepp av det här.
Tror att resultatet var precis lagom dåligt å tillräckligt bra för att jag ska känna att det går att förändra.
Promenader och löpning och sen bygga muskler.
Jag har det egentligen jävligt förspänt med ett gym på jobbet som är gratis och tydligen helt okej.
Hemmaövningar är ju en annan variant som kan vara precis lika effektiva om man bara ser till att komma till skott.
Så är det ju med all träning... den bästa träningen är den som blir av.
Vad gör du? Vad önskar du att du gjorde?
Vilka är dina bästa tips? Vill ni ha mina tips?


Ska 2015 verkligen bli året som jag börjar träna?!

Puss/ Asta

Ps. Nej, jag vet att BMI inte alltid är ett bra sätt att mäta. Muskler väger mer än fett osv.
Men på mej stämmer den rätt bra och jag ser nog ut ungefär som kvinnan på senare delen av "normal."

Om det här med djävlar anamma

 

I tisdags tog jag ett beslut (igen), om att börja vara lite mer rädd om min hälsa (igen), träna upp min kondis (igen), bli lite "fitare" och mer muskelös (igen) och att gå ner i vikt.
Jag jag VET att ni hört det förut. Jag vet! Men bloggen är ju även till för mej... (lite grann) sedan kanske jag inte blir ledsen om jag till imorgon vid 13 tiden har fått si så där 18 uppmundrande kommentarer om att jag är duktig, snygg alla redan och allt snällt ni kan komma på.
Vill ni skriva att jag är ful som stryk å uppenbart med en helt obefintlig karaktär eller begåvning så kan ni skriva det med... det brukar nämligen generera till kommentarer hos dej som tycker om mej.
Nästan all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet som Gottfrid och Katrin Zytomierska brukar säga.

Jo i tisdags alltså. Varför inte måndags tänker kanske du? Å då svarar jag att du ska inte vara näsvis (jag hade ingen tanke på det då om sanningen ska fram.)
Well, där i tisdags gjorde mej mitt kroppsliga förfall sej påmint och jag kände att det fanns en hel rad med saker jag ville ta i tu med... och av olika anledningar, där låg skönhet och toktappade kilon rätt lågt prioriterade.
Sammantaget ville jag...
Träna upp min kondition
Bli starkare
Dricka mer vatten
Gå ner i vikt
Äta sundare å regelbundnare
Dra ner på godisintag på vardagar.
Slopa alkoholen på vardagar
Sova bättre och på rimligare tider.
Sluta med sömntabletterna.
Dra ner på snuset (att sluta vågar jag ännu inte tänka på.)

Jag inser att allt detta, alla dessa förändringar och alla dessa krav, kan jag omöjligt axla och ficka igång med full kraft på samma gång så jag delade in det, i det som kändes mest angeläget.
Denna veckan har jag... bara käkat godis (då i massor) på fredagen, några nävar chips på lördagen.
Jag har druckit mycket vatten. Ätit mindre portioner oftare. Bara druckit vin i fredags. Ätit massor av frukt. Inga smörgåsar.
Jag tror jag håller kvar vid dessa begränsade utmaningar även nu kommande vecka för att veckan därpå satsa på bättre sovvanor (tidigare i säng, tidigare upp) samt att gå ut och gå lite mer.
Vad tror ni?

Å varför innan jul tänker kanske nån?
Tja, därför att jag är trött på att öka ett halvt-ett kilo i veckan.
Jag har två... kanske tre par jeans som jag kommer i och en massa kläder som jag helt enkelt inte kan använda.
Jag var trött! Trött pga sömnen men oxå dålig näring, många slopade måltider, mycket rån med bregott å kaviar å ost eller godis.
Jag kände mej nästan sjuk!
Så där vansinnigt mycket har väl inte förändrats men jag känner mej pepp, på gång och det får ta den tid det tar... med sansade metoder å tålamod så ska jag nöta in de här utmaningarna.
Bli pigg!
Ta hand om min kropp!
Bli stark!

Nu är det ju tex sent... så jag säger Go natt.

Puss/ Asta