Bokrecension, Jag skulle aldrig ljuga för dig

 

I Bloggdalas bokcirkel har vi nu kommit fram till Elinas val av bok.
"Jag skulle aldrig ljuga för dig" av Moa Herngren.
Detta ÄR en spännande bok. Det är en synnerligen lämplig "bokcirkelbok" eftersom den innehåller mycket som vi alla kan relatera till.
Föräldraskap, äktenskap, ekorrhjul, skam, skuld, känslan av att kvävas av kraven, av att inte räcka till.
Den tar upp förbjudna känslor och tankar. Att inte älska någon som är snäll, att älska någon av barnen mer, att känna lust till någon annan än sin man, att vilja förstöra för andra...
Spännande ämnen, jag hoppas att vi i dessa recensioner kring denna bok kan föra diskussioner, inte bara om språket utan om livet i stort.

Men. Nu går jag händelserna i förväg.
Vi börjar med handlingen.
Cecilia Alberts är framgången personifierad.
Hon är gift med sin kollega och en underbar man.
De arbetar båda som parterapeuter, han är något äldre än vad hon är, något mer framgångsrik.
De bor i ett vackert parhus, drömmer om designmöbler men får ibland dessvärre nöja sej med "nåt liknande" från Ikea och de har tre fina barn.
Cecilia skriver planeringslistor för arbetet, familjen och för sej personligen.
Hon planerar parmiddagar, är klassförälder och går på tjejträffar mest för att det förväntas av henne.
Varje kväll dukar hon fram frukostporslinet och på morgonen kysser hon ömt sina familjemedlemmar en i taget och meddelar att frukosten är klar.
Frukost så som var och en av dem vill ha den. Någon löskokt ägg. Någon annan havregrynsgröt.
Själv äter hon inte så mycket. Cecilia Alberts tycker om att ha kontroll.
Cecilia är den kärleksfulla modern, den sexiga och älskvärda hustrun, den framgångsrika karriärkvinnan och fasaden är vacker och perfekt.
Men krackelerar.
 
"Cecilia vill inte vara som sin mamma. Hon vill vara glad och varm och kärleksfull mot alla sina barn och mot sin man. Hon vill göra saker av omtanke, inte för att det krävs av henne, inte som en martyr. Hennes familj skall vara som ett pulserande hjärta. En plats av tända ljus och värme. För allas trevnad. Ja, så ska det vara.
Det drar i magen på henne..."

Cecilia känner sej inte så där varm och härlig.
Hon kvävs av sin mans sätt att kärleksfullt beundra henne och att breda ut sej i sängen tills hon hamnar på kanten.
Hon kvävs av yngsta sonens klängiga, klistriga kärleksbetydelser.
Hon skiter i sina patienter på mottagningen och ser deras problem med kärlekslöshet och otrohet som patetiska.
Hon kvävs av krav och plikter och letar allt mer i sitt inre vad som är hon.
Vem hon verkligen är. Vad hon drömmer om, tycker om för mat, för musik, möbler.
Men hon vet inte längre...
Cecilia förmår inte ta tag i att hon inte har riktigt grepp om hur hennes äldsta son mår eller vad som sker i dotterns liv.
Hon orkar bara med ytan. Ytan av tusen saker.

"Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen."

Frustrationen för Cecilia ut på märkliga vägar.
Hon trampar sönder sin sons favoritleksak. Det är en stark scen i boken.
Tar i med sina starka löparben och krossar racerbilen med sin nakna fot.
Gömmer smulorna efter leksaken i soptunnan och tröstar på kvällen sonen när han är ledsen över den försvunna leksaksbilen. Letar, mer frenetiskt än någon annan efter bilen samtidigt som hon "milt" förebrår honom över att han inte håller ordning på sina saker.
Allt mer, på på allt fler sätt, gör Cecilia Albert avkall på sitt samvete.
Gör själviska och ohederliga saker och rättfärdigar dem inför sej själv.
Glider allt längre bort från sin familj och in i en slags fantasivärd.

Jag tycker att boken var mycket bra.
Språket är enkelt och lättläst men blir aldrig taffligt.
Precis som Herngrens tidigare bok "Jag ska bara fixa en grej i köket" så är känslan av igenkänning och identifiering väldigt hög inledningsvis men avtar i takt med att det blir "lite för mycket."
Aldrig hur mycket jag förstår den där känslan av att vilja så mycket och att duka under, att inte duga, inte nå fram, tänka fula tankar så blir till sist Cecilias beteende så märkligt att sympatierna med henne tar slut.
Att jag vill skrika till henne "Men ta dej samman din bortskämda jävla medelklasskärring."
Fast å andra sidan, det är en roman och alla överdrifter gör den spännande.
Den får dessutom mej att inte känna mej så misslyckad för lika wakoo som Cecilia Albert är jag ändå inte :)

Sammanfattningsvis är det en välskriven, gripande roman som jag säkert kommer att minnas länge. Den får en stark 4:a av mej.

Nu är jag väldigt nyfiken på vad ni tyckte och tänkte om boken. Å vad ni tycker och tänker om mina tankar.
Nästa bok väljer Therese, vår allra nyaste Bloggdalas bokcirkelmedlem.
Så vida ingen ny vill hoppa på??? Komsi komsi... så har vi sedan gått ett varv och det är min tur igen. Kanske kan vi däremellan fundera på vad som varit ris å ros med cirkeln?!

Jag tänkte att vi kunde ha en grupp... om den är öppen eller sluten spelar inte mej någon roll... jag la den som sluten eftersom Freja är den enda av medlemmarna jag inte är facebookvän med sedan tidigare, och jag tänkte att du/hon kanske ville vara lite mer privat.
Det är så lätt att vi missar någon annars, att information hamnar på olika ställen, försvinner i flödena osv.
Bra eller dålig idé?

Puss/ Asta