10. Gottfrids ständiga krafsande på dörrar. Antingen vill han in eller oxå ut.
Han måste ha varit burfågel i tidigare liv för han fixar inte att dörrar är stängda.
9. Minis ständiga outtömliga redovisande av diverse olika ointressanta seriers handling och konversationer.
Trots att jag var 20:e sekund säger att jag inte är intresserad.
8. Makens ständiga outtömliga redovisande av diverse ointressanta seriers (eller dokumentärer eller radioprograms) handling och konversationer.
Trots att jag var 10:e sekund säger att jag inte är intresserad.
7. Mini å fästmannens låtsasslagsmål som de ägnar sej åt timmavis per dag.
De låter som ett större dagis med skrik, retande och sen börjar Mini alltid att gråta.
6. Tystnaden som uppstår varje gång som jag får mej ett mindre eller större spel kring att ingen hjälper till här hemma.
5. Makens högljudda fisande
4. Mini å hennes fästman som idkar "vuxenlekar", jag är inte pryd men sånt orkar jag bara inte med.
3. Makens högljudda frekventa gapskratt när han sitter timme in å timme ut vid datorn och ser på serier med hörlurar på.
2. Makens brötande i köket kl 06:30. Han rycker i skafferiet, drar i lådor, svär å grymtar.
1. Absolut värst... makens ätande. Hans gnisslande med kniv mot porslin får det att isa i kroppen på mej och förstör varje måltid oavsett vad som finns på tallriken.
Puss/ Asta
ibland är jag såååå tacksam över att bo ensam ;)
SvaraRaderaHå, hå, hååå.... jodu, det kräver sin kvinna att stå ut med en familj :-)
SvaraRadera*ler* jodå - känns igen en hel del.. Förutom det där med vuxenlekar. Det vet jag knappt vad det är! ;)
SvaraRaderaKram
10, 9, 6 och 3 stämmer här hemma oxå. Fast på 10 äe det ju förstås inte gottfrid (nähä?) som krafsar utan vår 17åriga burma som bor på sovrummet och har sin mat där. När han vill ha sällskap krafsar han på dörren, och o ingen då öppnar börjar han hpåa på handtaget tills han får upp dörren - och de andra katterna kommer in och äter upp hans mat... Sen när vi släppt ut honom vill han in till sin mat typ 5 minuter senare... Och vad gäller 9 är det dottern som i detalj berättar sina drömmar alternativt den berättelse hon tänker skriva. Det hjälper inte att jag gång på gång förklarar att jag inte kan ta in handlingen genom att höra den, jag måste läsa den - hon måste alltså verkligen skriva den först - hon berättar och berättar och blir arg när jag inte förstår... Och jag VILL ju förstå, så det är extremt frustrerande...
SvaraRadera