I'm a bitch, I'm a lover
I'm a child, I'm a mother
I'm a sinner, I'm a saint
I do not feel ashamed
I'm your hell, I'm your dream
I'm nothing in between
You know you wouldn't want it any other way
Jag är allt det å mer därtill.
The Bitch är "min" sång, kanske för att den mer än alla andra beskriver min egen känsla av mej själv.
God- ond
Lojal- svekfull
Stark- bräcklig
Vacker- ful
Sexuell- asexuell
Smart- dum
Logisk- känslosam
Ängel och djävul
Synderska- helgon
Djupt moralisk- djupt omoralisk.
Och alla dessa roller...
Mamma
Dotter
Fru
Vän
Kollega
Asta...
Ingen har fått tillgång till alla pusselbitarna.
En del har fler än andra.
Några känner mej nästan bättre än vad jag gör själv.
Men det finns tankar å känslor som bara jag vet om, som bara rör mej, och som jag kommer ta med mej intill döden.
Till jag står ansikte mot ansikte med vår skapare eller till dess att min aska blandas med jorden jag är begravd i.
Är det så för alla?
Eller är det bara "jag"?
En "spåtant" sa en gång att "Du är så öppen med dej själv, många tror att de känner dej, men egentligen är det ingen som riktigt vet vem du är."
Så är det. Så ligger det till.
Å kanske är det något jag delar med resten av mänskligheten?
Jag vet inte.
Jag vet bara att det får mej att känna mej ensam.
Å inte "på riktigt."
Människor älskar den de tror att jag är.
Jag är... om det nu undgår någon... på ett filosofiskt humör ikväll.
Dubbel å tvetydig.
Rätt så lycklig och samtidigt rätt så ledsen.
Kanske mitt i en begynnande 45 årskris?
Livet blev inte som jag trodde.
Det blev så mycket mer.
Å så mycket mindre.
Puss/ Asta
En dag sa en klok människa att vi är som de vi umgås med för att vi vill bli älskade, och jag hann tänka att "Oj, det är alltså därför jag aldrig kan vara mig själv - mitt behov är så stort" innan hen fortsatte med att säga att vi är ALLA bitar vi någonsin upptäckt om oss själva men att olika människor får olika bitar att framstå mer. En del plockar fram våra egna favoritbitar hos oss och där trivs vi som bäst. Andra drar fram egenskaper vi knappt vill kännas vid och de umgås vi kanske inte med så mycket ;)
SvaraRaderaJag var gott och väl vuxen när jag hörde detta och mycket föll på plats. Jag önskade innerligt att jag fått veta det i tonåren när kommentarer som "men, var dig själv" och "vad gör du? Du är väl inte så'n" var ett vanligt inslag i att upptäcka sig själv. Nu jobbar jag med ungdomar och bjuder på insikten - som kanske inte alla kan ta till sig, men en dag kanske orkar plocka fram. Förhoppningsvis orkar de då vara snällare med sig själva än vad jag var.
Det är så för alla. Det är inte bara du. Och nästan alla känner sig ensamma idet. Det finns en gemenskap i det också.
Det finns det sannerligen, en gemenskap i att vi alla känner oss så där.
RaderaJag har tänkt mkt på din fina kommentar, återkommit till den, funnit tröst i den.
Tack å kram
*ler* Ja du fina A. Vem är man egentligen? DET är du nog inte alls ensam om att fundera kring. Och den där bottenlösa ensamheten man kan känna när det slår en: känner någon mig över huvudtaget? Den drabbas nog flera av än du och jag. Men jag tycker allt att Eva här ovan gör en bra förklaring. För, vi är olika jag i olika sammanhang. Så ÄR det. Detta på grund av att vi alla speglas i varandra. Punkt slut. Vissa människor får fram det mindre smickrande i oss, medan andra lockar fram det storsinta och vackra. Det är så fortlöpande genom livet. Det vi kan styra är att vi kan vara med de personer som får oss att må bäst - att bli vårt bästa jag. För ingen av oss är god rätt igenom. Ingen av oss är ond rätt igenom. Vi är vilka vi är genom de val vi gjort och genom vilka vi valt att hålla närmast hjärtat. Dte är en skrämmande tanke. Men också en lugnande.
SvaraRaderaKramar
Du är så klok, när det kommer från dej känns det mer sant än när jag säger samma sak själv.
RaderaJag vet nog egentligen vad som skaver. Hör du, det är HÖG tid att ses. Kram