torsdag 24 oktober 2013

Hur har ni det?

 

Fin bild.
Tänkvärt budskap.
Jag frågade på facebook hur många i min bekantskapskrets som upplever sej leva i en "äldre" relation (... säg minst 15 år gammal) och som fortfarande är kär.
Jag fick inga svar...
Tystnad är oxå ett svar, kanske får jag ett annat svar här.

Jag tycker det är så vackert med äldre människor som fortfarande visar varandra fysisk kärlek, Som fortfarande håller handen, smeker den andras kind, pussas.
Jag blir glad och känner mej hoppfull när jag ser sådant.
Tyvärr har jag inte många i min vän och bekantskapskrets irl som jag tycker verkar särskilt lyckliga i sina relationer.
De flesta tjafsar, husfridssexar och mest "står ut" för att de inte ids något annat.
Längtar efter nåt annat eller har stängt av.
Klagar eller har tystnat.
Jag känner några få som efter många år tillsammans har en vital relation med gemensamma intressen, ett rikt sexliv och en ömhet gentemot varandra.

Å det är inte lätt det där med tvåsamhet.
Det har nog aldrig varit enkelt, men det är det verkligen inte numera när män och kvinnor lever mer utåtriktade liv tillsammans med andra och när möjligheterna... både till att bli förälskad i någon ny och till att ekonomiskt överleva en separation är så mycket större.

Det där med att nyfikenheten tar slut, man kan redan varandra utan å innan, det finns ingenting att överraskas av är svårt att göra någonting åt.
Det är svårt att inte övermannas av tristessen, av slentrianet, av alla de där småsakerna som blir så sjukt irriterande.
Det är svårt att inte ta varandra för givna.
Och i tider vi lever i numera där allt ska vara nya kickar, självförverkligande och passionerat så faller så många av oss för missnöjet. Längtan efter något annat, någon annan kanske.

En långvarig relation får sina pluspoäng och sin charm.
Efter att själv ha levt med samma man i över 30 år så kan jag helt klart se båda delar. Det beror lite på mej, på mitt humör, huruvida jag uppskattar det eller ej.
Tryggheten i att man kan varandra utan å innan, en tillit som tar många år att förtjäna.
Gemensamma ideal och värderingar.
Barn som vuxit upp, barnbarn som kommer och en glädje i det som man aldrig skulle kunna dela lika fullständigt med någon annan. Eller själv.
Å vad kan man egentligen begära i lust å passionsväg efter så många år tillsammans?
Är det ens rimligt att bli besviken över att hisnandet i magen uteblir om man nu skulle få för sej att kyssas?
Som sagt, jag resonerar olika olika dagar, utefter humör å balans.
Utefter hur mycket maken har retat upp mej.

Vad tycker du? Hur har ni det? Hur jobbar ni på er relation?
Vad är värt att behålla och när ska man ge upp?
Skriv till mej om långa relationer.

Puss/ Asta

7 kommentarer:

  1. Godmorgon!

    Känner att jag behövde svara på din uppmaning :-)

    Jag har levt med min man i 22 år nu och vi har varit gifta i 18 av dem. Visst har vi haft det otroligt tufft, med en kort separation mitt på hållet. Men precis som du skriver så har vi så otroligt mycket tillsammans som man skulle sakna om man levde ensam eller med en ny. Och jag orkar inte lära upp en ny man till att känna mig och mina begär som Stefan kan. Det pirrar inte längre på samma sätt men jag vet också att jag får precis det jag behöver, både sexuellt och känslomässigt.

    Sen är det inte så enkelt att bara leva på med varandra utan att ge näring till förhållandet. För när det försvinner så försvinner garanterat en av parterna iväg till någon annan som ger den näringen.
    Att göra saker tillsammans och med andra par. Men att också uppmuntra varandra till aktiviteter utan den andre. Och att välja sina fajter. Att ha ohämmat sex när det passar. Att se varandra, komplimanger funkar alltid, även efter 22 år.

    Otroligt många klyschor men så är det faktiskt. Och att tillåta sig bli spyless på gubben därhemma som smaskar när han äter, lägger saker precis överallt förutom där de ska vara, som är trött jämt för han inte kan säga nej på jobbet och som söker fajter när den tröttheten blir för stor.
    Men som kommer hem med en bukett när man absolut inte anar det, som ger mig härligt skönt morgonsex så jag orkar kliva upp en gråregnig oktobermorgon, som plockar ur diskmaskinen varje dag och som alltid städar varje vecka.

    Måste också säga att jag verkligen tycker om din blogg, även om jag aldrig kommenterar. Det är så jordnära, tankar och känslor som vi alla bär på. Kämpar på med sånt som vi alla jobbar hårt med.
    Tack för att du är så öppen!

    Och en sista tanke som jag har när allt känns som jobbigast i äktenskapet, är alternativet verkligen bättre?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker inte alls att det låter klyshigt, jag tycker det låter som ett "gammalt förhållande" när det är som bäst och jag kan bara säga att jag blir glad av att läsa det. Glad för er skull, glad för kärlekens skull.
      Att det faktiskt kan GÅ.
      Tack själv för din fina kommentar. Kram

      Radera
  2. Vi kvalar väl inte riktigt in på att ha en äldre relation, även om jag upplever den som en lång relation i jämförelse med många runt omkring mig. 10 år är vi och sniffar på. En liten rapport från den halvgamla relationen helt enkelt!

    Vi har det bra! Jag är så glad att kunna säga det. Vi är väl i den åldern då det går lite fram och tillbaka och det händer ganska mycket saker. Småbarnsår, jag har rätt nyligen (ett par år) pluggat klart, vi har flyttat till hus osv. För ca fyra år sen hade vi det inte alls bra, men tog oss igenom det tillsammans till slut. Nu har jag också mått dåligt ett tag (sjukskriven pga stress och nedstämdhet) och det tärde på relationen innan jag faktiskt gick hem och framför allt började prata med honom om hur jag mådde. Efter det har jag upplevt så fint stöd från honom som man bara kan få av någon som man känner utan och innan och som man delar ALLT med. Och det är så himla fint och jag har en period där jag verkligen känner mig kär igen och vi väntar på en bebis i början av nästa år.

    Så, vi har det bra. Vi är kära och pratar och njuter och har gemensamma planer och drömmar. Men vi är också så gamla i gemet att vi vet att det inte alltid kommer att vara så och att vi vet att de perioderna är värda att ta sig igenom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt! Blir glad även för er. Det låter fantastiskt att ni hittat tillbaka till varann och har det så bra.
      Njut av kärleken. Kram

      Radera
  3. Nu är ju min relation rykande färsk jämfört med din, men vi har det fortfarande efter 7 år väldigt bra tillsammans även om vi såklart har dåliga dagar/veckor och ibland månader!
    Vi visar att vi bryr oss om - jag frågar VARJE dag Mark hur hans dag på jobbet varit (även fast jag inte är jätteintresserad och inte förstår vad han pratar om när han berättar), jag följer med och tittar på URTRÅKIGA mountainbiketävlingar och han offrar sig och ser på sånt på TV som jag tycker om t ex bara för att visa att han bryr sig. Så ligger vi! Det gör under för förhållandet för båda sidor! Och även om vi inte ligger tillräckligt ofta enligt hans mening så rör vi mycket vid varann, kramas, håller hand, ger varann massage, pussas alltid hej då och god natt osv...

    Sen att han retar gallfeber på mig och vice versa är väl oxå ett tecken på kärlek?!? Om jag inte brydde mig om honom skulle väl hans små nycker inte reta upp mig...

    Men det är klart att vi krisar vi oxå men rent generellt har vi en väldigt sund relation som vi har bestämt oss för att satsa på och därmed vårda på bästa sätt!

    Jag tror du och maken skulle behöva åka iväg en helg och göra nåt riktigt kul och mysa till det lite! Ha kul tillsammans trots att ni verkar ha väldigt skilda intressen!

    Lycka till fina du!

    SvaraRadera
  4. Nu tillhör jag den kategorin människor som inte klarade av det, som skiljde mig. Det är förvisso inget jag ångrar i dag, det var det enda beslutet som kunde tas om jag ser till min egen säkerhets skull. Jag kan dock bli bedrövad när jag tänker tillbaka och inser att min x-make aldrig brydde sig om att riktigt lära känna mig. Jag kunde honom utan och innan men aldrig tvärtom. Sen att vårt äktenskap blev så in i nordens destruktivt och att jag under så många år var kuvad, misshandlad både psykiskt och fysiskt gör att jag i dag bara skakar på huvudet och tycker att det är så synd att jag inte hade tillräckligt mycket mod och kraft att jag gick flertalet år innan jag verkligen gjorde det. Det händer att jag sörjer att det inte fungerade eller blev som jag hade hoppats på i början. Men det är som det är.
    I mitt arbete så minns jag särskilt ett par jag gick till. Hon var ca 75 och han 80. Hon hade haft stråk och behövde hjälp med det mesta men sällan har jag skådat ett par där så mycket lust och kärlek flödade. Det var så härligt att gå till dem och se hur kärleken till varandra fortfarande omfamnade dem.
    Ha nu en fin Söndag!

    SvaraRadera
  5. *ler* tjaaa, du vet ju hur vi har det. Så det kanske inte behöver dryftas här. Men vi har varit gifta i 19 år i mars nästa år - tillsammans i 21 snart. Hälften av mitt liv ungefär. Och nej. Det är inte på något sätt passionerat. Alls. Men jag respekterar honom. För han är en bra människa. Och just nu har jag bestämt mig för at det är gott nog - precis som han har bestämt sig för att han tycker att det är gott nog.

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare