Jag minns när jag läste på högskolan till sjuksköterska.
Under en föreläsning sades en rad som fastnade i mitt huvud. "På arbetet är vi vår yrkesroll, vår profession. För att dra det till sin spets måste även den som vårdar grova pedofiler eller kallhamrade mördare hänga av sej sin personliga åsikt och sätta på sej sin empatiska yrkesroll ihop med arbetskläderna."
Jag har ingen aning om hur det fungerar för personalen på rättspsyk eller på anstalter men jag misstänker att det är som i övriga vården. Fördomar och värderingar påverkar oxå oss, ibland kan jag häpna över vilken inställning som finns till ex missbrukare och invandrare bland oss som har etik som honnörsord och till och med inskriven i våra yrkesmässiga koder.
Jag har ett intresse för den psykiatriska vården och i synnerhet för missbruksproblematik men rättspsyk vet i fan om jag skulle fixa.
Givetvis tycker jag att alla som döms till vård har rätt till bästa tänkbara vård, för allas vår skull. Jag upprörs över att kriminalvården bara är ett namn och att ingen vård värd namnet bedrivs.
Jag anser att alla misstänkta skall beredas bästa tänkbara försvar.
Självklart är jag emot dödsstraff.
Allt detta är självklarheter.
Men...
Vissa brott går under huden på en.
Som pappan som fjuttade eld på huset där han låst in sina egna barn för att hämnas på sitt ex. Som i lågornas sken sms'ar "Hämnden är ljuv" till henne.
Alltså HUR är han skapt?!
Jag skulle inte kunna tända eld på möss.
Hur kan man på ett så kallblodigt sätt ta livet av sina egna barn för att göra deras mamma illa?
Karln hade ju dessutom ny sambo och barn med henne.
Det är så obegripligt ondskefullt. Så ofattbart hemskt.
Hur vårdar man en sådan man? Hur lyckas man göra sitt bästa för att ge honom ett bra försvar?
All heder till de som kan... skilja på sak och person. Ikläda sej sin yrkesroll.
Jag tror inte att jag skulle ha fixat det.
Å så förlorade vi hockeyn med...
Bha!
Puss/ Asta
Jag skulle inte våga arbeta inom rättpsykiatrin. Jag skulle vara rädd hela tiden.......hålla ordning på bestick, knivar som ska låsas in. Uh. Nä jag skulle bli paranoid.
SvaraRaderaJag känner folk som arbetar på rättspsyk och det är enl dom det "lättaste" stället inom psyk att arbeta på för de är så välmedicinerade. Men visst, jag förstår din känsla. Kram
RaderaJag förstår inte heller hur de som gör det klarar det. Vissa brott, särskilt där barn är inblandade, förstår jag inte hur man förhåller sig till... Det kommer väl en dag när man ställs inför det i alla människovårdande yrken, tänker jag.
SvaraRaderaKram
Det är tur att de finns, så kan man väl säga. Tur att det finns människor som orkar. Kram
RaderaJag har jobbat på anstalt. Kramat mördare, tröstat våldtäktsmän. Där ser man dem som de människor de är, rädda, ibland sjuka, men alltid människor! Det går att se dem så. För mitt i "ondskan" - som faktiskt inte alltid eller oftast inte är ondska - är de människor, små och rädda. Förskjutna, skadeskjutna och med oroliga själar. Det blir så tydligt när man möter dem i all nakenhet (jag menar inte fysisk nakenhet förstås, utan själsnakna). Och hur kan man hata dem, vilja införa dödsstraff eller önska dem tortyr...när man ser dem så ... (jag säger inte att någon här tycker det, jag bara resonerar)
SvaraRaderaJag är glad att det finns människor som du. Jag kanske skulle klara det, men är inte säker. Jag tycker att vissa fall är så makabra så att empatin lixom tar slut. Sen vet även jag (fr relativt nära håll) att barn som växer upp med misshandel, osäkerhet och sexuella övergrepp inte fungerar som vuxna... och hur kan man begära det?! Kram fina du.
RaderaJag kan delvis förstå dig Cissi....och samtidigt inte alls.... För den fruktansvärda mannen som kunnat stänga in sina bara o tutta på - jag är ledsen, jag är nog en liten människa, för jag önskar sååååå att han fått brinna själv!!
SvaraRaderaOch då skall jag tillägga att jag ändå föredrar att se på mig som feminist, människovän, openminded, ivrar för ett öppet samhälle oavsett etnicitet, kön etc
...Men sådana här sadister - likaså Bobbys mördare, den lille engelske söndertorterade pojken för några år sen - jag tvivlar på att de är "rehabiliteringsbara" helt enkelt! Önskar verkligen att man kunde "låsa in don o kasta bort nyckel" alt. att livstid skulle vara livstid i vårt land - utan prövningsrätt!! - anser att man föralltid förverkat sin rätt att vara ute i samhället. Är man så sjuk att man kan ge sig på att elda upp sitt barn?! som rimligen borde vara det käraste man har?! I detta fallet borde det ju vara mamman/fd. frun hans skulle ge sig på? Inte "skulle" naturligtvis, men åtminstonde en möjlighet som borde ligga närmre till hands!
Mina tankar går ju också mkt till det barn i syskonskaran som faktiskt överlevde pappans mordbrand - tänk att leva med den vetskapen hela livet?! Att hela tiden vända sig om , och frukta att ens pappa är efter en för att döda en(för den dåren kommer ju släppas ut såsmåningom) att känna oundviklig skuld "varför hann jag ut? varför kunde jag inte rädda mina småsyskon? etc. ( Helt åt helvete å fruktansvärt fel - men så himla vanligt - se diskoteksbranden i gbg, tsunamin, estonia - allt skuldbeläggande o frågor...) Hela hennes liv är ju förstört, mammans, syskonens (tänk när dom blir stora nog att börja fundera på om pappas psykopati går i arv!? stackare...) resten av familjens etc..
Så Cissi , det är stort av dig att tänka så, men jag kan i själ och hjärta säga att jag önskar honom död - trots att han är sjuk/vad han varit med im som gjort honom så galen/trots gråt o tandagnisslan efetråt... Med vissa saker är det orepererbart!!
Lite sent att ångra sig när man släckt ett liv liksom..
Det jag första gjorde när jag läste om detta friutansvärda, var att be till en högre makt att dom stackars barnen redan var medvetslösa av röken, och slapp brännas levande.
Tack för din kommentar även om den kanske mest var riktad till Cis :)
RaderaJag förstår hur du menar.
Jag tycker det är självklart med bästa möjliga försvar, bästa möjliga vård.
Däremot tror jag att allt för hårda straff ger desperata och farliga interner. Om du inte har nåt att förlora, om ingenting kan bli värre... Det ser man fr USA och andra länder.
Men visst, magkänslan är att vissa människor inte förtjänar att släppas ut igen. För allas vår skull.
Kram
Jag tycker detta är fruktansvärt!!! Brott mot barn!!! DET VÄRSTA SOM FINNS - i ALLA LÄGEN. Punkt. DET är det enda ställe jag inte är storsint, människoälskande och pk på. Skulle lätt hakunnat slå ihjäl den som gjort mina söner något. Att en vuxen person ger sig på ett barn är det lägsta av lågt. I min värld. Och jag ber om ursäkt för att jag uttrycker mig som jag gör - för i mitt arbete kommer jag i kontakt med alla sorters människor. Jag vet att lyckliga, hela människor inte blir mördare. Jag vet att många av dem också varit sargade, utsatta barn. Men. I min värld är det ingen ursäkt. Sorry.
SvaraRaderaKram