Lady Dahmer ställer frågan till sina läsare om det är viktigt för barn att ha både kvinnliga och manliga förebilder. Själv anser hon inte det.
Jag tror det är väldigt viktigt för barn med många olika typer av förebilder och mitt svar måste bli JA på den frågan.
Ja, det är viktigt för barn att växa upp med goda manliga och kvinnliga förebilder.
Man kan önska att det inte vore så, man kan önska att kvinnor å män stod för samma saker (om man vill) men så ser det ofta inte ut.
I en kärnfamilj... mamma, pappa, barn... fyller ofta mamman och pappan olika roller för barnet. Den stränga, den tröstande, den hårda, den mjuka, den lekfulla, den stabila, den kramiga, den fostrande, den läsande, den...
Det finns gott om betrodd forskning på vad som händer med ett barn som lever med en frånvarande/ avståndstagande pappa eller med en mamma som inte knyter an.
Jag tror däremot inte att en lycklig miljö för ett barn att växa upp i måste bestå av mamma, pappa, barn.
Det fungerar lika bra med pappa, pappa, barn eller mamma, mamma barn eller hur man nu väljer att skapa sin familj men det BÖR finnas både manliga och kvinnliga nära förebilder för barnet.
I de bästa av världar har barnet dessutom förebilder som älskar dem från olika generationer. Alltså nära å kärleksfulla relationer i form av morfar å farmor å mostrar och kusiner.
Ju fler egenskaper och gåvor ett barn får desto helare blir dem.
Ju fler som på riktigt älskar dem desto rikare blir deras värld.
Jag växte upp de flesta av mina barn och tonår utan en relation till min pappa.
Bortsett från att min pappas bortprioriterande av mej var smärtsamt så fann jag en annan manlig förebild hos min morfar.
Det sägs att, och det är inte bara ett talessätt utan finns forskning på, flickor som växer upp med en beundrande, pushande pappa som ser på sin dotter som sin prinsessa blir som mer framgångsrika både inom sina kommande kärleksliv som i sina karriärer.
Vad tror å tänker du?
Puss/ Asta
Jag tänker som du jag.........Min pappa har ju varit lite pushande, uppmuntrande - Han var min fotbollstränare under många år och förmedlade i princip; att jag klarade det mesta. Jag hade således ett väldigt gott självförtroende när jag började jobba, och hann nog med att göra fler grejer på de där åren än vad somliga hinner under lång tid. Tack vare honom så var jag inte så rädd för nya saker och var jag rädd så hade jag nån sorts inre tilltro till att jag klarar det. Nu kan ju sånt bli ens fall förvisso i en organisation där hälften blev utbrända. Sen pangade jag ju i huvet med nån gång för mkt så det var ju inte enbart jobbet. Nämen jag har nytta av det. Dels har jag och pappa tillbringat extremt mkt tid ihop, och det har varit roligt i sig. Sen är jag inte så rädd att konkurrera med andra, kanske mer på det sätt som killar gör. Sen när jävulen står på så sitter det lite i ryggmärgen att "jag kan/klarar mkt", och det hjälper ju när det är som jobbigast.
SvaraRaderaJag håller också med. Både dig Asta och Millan ovan. En familj behöver INTE bestå av mamma, pappa, barn. Alls. Det är ingen som helst garant för lycka eller välmående. MEN. Världen krymper och i de allra flesta länder har man tyvärr en helt annan syn på manligt och kvinnligt och jämställdhet än vad vi har i Sverige. Våra barn skall verka i denna förminskade värld och för att de skall utvecklas till starka, självständiga människor behöver de förebilder. Av alla de slag. Punkt.
SvaraRaderaKramar