Dödsklockan

 

Fredrik Colting från självaste Borås har uppfunnit en dödsklocka.
I den matar man in sina uppgifter. Sin ålder, kön, motionsvanor, sjukdomar, rökning, heriditeter, vikt, längd osv och så räknar klockan ut... eller ja ner till... ditt förväntade dödsdatum.
"Du Asta Pastasson som är normalviktig, har astma, har rökt i 20 år, slutat röka, som snusar, som dricker en flaska rödvin i veckan, springer 1-2 gånger i veckan, har en pappa som gjort en ACB osv osv kommer att dö den 13:e november 2054."
Tick tack, tick tack.
Typ...

Det är ju bara det att livet inte ser ut så.
Livet är oberäkneligt, nyckfullt och ibland väldigt orättvist.
På det stora hela, sett till massan av människor, är det hälsosamt och livsbringande att göra diverse val inom kost och motion.
Att inte köra bil full, ha oskyddat sex eller nyttja heroin.
Men likväl... det gäller bara den stora massan.

Individen Asta har kanske en cancercell som precis i detta nu börjar dela sej helt okontrollerat å rasande djupt inne i mej. Individen Asta kan en tankspridd dag råka kliva ut precis framför en buss eller få sladd på sin bil i vinterns första förrädiska halka.
Jag kan förälska mej i fel man som i ett ögonblick av raseri skjuter mej i huvudet med sin älgstudsare eller jag kan imorgon på lunchen svälja en bit gurka fel.
Å sedan är allt slut och över. Vad dödsklockan än har räknat ut.

Min vän Lena som dog för snart 9 år sedan hade aldrig rökt.
Hon drack alkohol någon gång per år och drack aldrig kaffe.
Hon åt nyttigt, gick dagliga promenader och hade egentligen bara en last... opålitliga karlar.
Men en morgon drabbades hon av buksmärtor och på hennes platta mage svällde en stor knöl ut, stor som en apelsin.
Därefter följde en kamp på dryga året.
Livet/ ödet/ Gud tog ingen hänsyn till hennes leverne.
Det struntade i att hon var ung, smal och hälsosam.
Att hon var mamma till 3 barn utan några fungerande fäder.
Hon dog ändå.
I alla fall.
Det hade aldrig dödsklockan kunnat räkna ut.

För så är livet. Precis så nyckfullt, precis så orättvist.
Även om Lena sa flera gånger "Nej, varför är det orättvist? Varför skulle det vara mer rätt om det drabbade någon annan?"
Kanske är det just osäkerheten i detta, vårt enda liv, som gör livet så dyrbart.
Dess skörhet.
Även om vi inte funderar på det dagligdags och även om de flesta unga människor har svårt att föreställa sej sin död så finns det ändå där i bakhuvudet på oss alla.
Det är bara "nu och här" vi vet någonting om.

Hissnande. Skrämmande.
Och någonstans livets mening.
Förgängligheten.

Puss/ Asta