Ilskan å jag är kompisar

En av kvinnorna jag har intervjuat till min D-uppsats sa "Ilska är en bra kraft för att ta sej igenom klimakteriet" och när jag funderat på det där med ilska och kommit fram till att det är sant. För mej är det sant.
Gärna den där "blivit-trampad-på-tårna-och-är-lite-förolämpad-ilskan", den har faktiskt hjälpt mej många gångar i stora beslut som påverkat livet.
Ilskan har gett mej en sista knuff i rätt riktning.

Ilska kan ju så klart vara destruktivt, särskilt för någon som mej som heter impulsiv i andranamn. Det har hänt att jag rutit ifrån onödigt hårt och att jag gjort slut med människor... MED inte PÅ, så långt har ilskan inte gått än... innan jag egentligen varit redo för det. Att jag har ångrat mej, ibland förlorat någon jag inte velat förlora och ibland fått krypa till korset och be om ursäkt.
Men vid många tillfällen har ilskan varit bra att ha. Jag är en konflikträdd människa, jag har svårt för att inte vara älskad och omtyckt av alla, så ibland har den hjälpt mej att sätta ner foten för något som gjort mej illa och att klippa band till relationer som sårar mer än vad de ger.
Ilskan har hjälpt mej att ta många viktiga beslut i livet.
Ett var när jag till slut blev så arg på mina morföräldrar att jag som tjugoettåring lämnade stan och började om här... i den här hålan. Jag fattade nog aldrig riktigt då vilken avgörande betydelse det skulle få för mina barn att inte växa upp nära släkten.
Ett annat var när jag som tjugofemåring med fyra småbarn blev förolämpad på arbetsförmedlingen genom att öppet ses på som nåt katten släpat in, ett hopplöst fall, vilket fick mej att börja min långa och kringliga väg till att bli barnmorska.

Och ytterligare en hade jag för 1½ vecka sedan när jag... igen... mötte krångel för att få ut bla mina sömntabletter.
Plötsligt var måttet av förnedring att ses på som någon sorts "lightnarkoman" rågat och jag kände att jag hellre är sömnlös resten av mitt liv än att sitter där och med ledsna hundögon vädjar till en doktor att få min "drog."
Jag var förolämpad, skamsen, trampad på tårna men framför allt så in i helvete arg.
Vanebildande tabletter är ett känsligt ämne för mej eftersom mamma missbrukar dem och jag är medveten om min genetiska ärftlighet till att utveckla missbruk. En doktor som "konstrar" skrapar med nageln mot det där som skaver.
Nu har jag (inte) sovit utan sömntabletter i 8 nätter, jag har kastat tabletterna jag hade kvar och jag har slutat. För gott!
Och även om jag är trött och jag gjorde det av ilska så är jag oxå så himla glad över det.
Det var vad jag behövde för att ta tag i en jobbig grej!

Så ilskan och jag är kompisar. Aldrig underskatta en förbannad Asta, hon är kapabel till det mesta.

Puss/ Asta