När jag en gång i forntiden började att blogga hade jag föreställningen att varje inlägg skulle vara ett kåseri. Jag skulle ta upp mer eller mindre aktuella och viktiga ämnen och skriva om dessa på ett lättsamt och humoristiskt sätt.
Tanken är god men det har blivit rätt så många inlägg med åren. Bara på denna portal ca 2300 stycken och min ton har därför växlat. Ibland vardaglig, ibland ilsk, ibland humoristisk.
Jag försöker fortfarande att hålla en variation för jag tröttnar själv på bloggar som alltid handlar om samma ämne.
Initialt tänkte jag med bli den nya mogna Blondinbella. Ja, det var hon som var störst "kan hon så kan jag."
Nä. Nu blev det inte så. Och jag är rätt så nöjd ändå. Hade jag fått önska så hade jag önskat att ni som läser skrev lite fler kommentarer, tyckte till, diskuterade med varann. I de bloggar som jag följer är just kommentarsfälten det mest intressanta.
Jag har genom åren berört de flesta ämnen. Jag har lämnat ut sådant som är eller har varit svårt i mitt liv. Jag har berättat om sorgen över att inte ha någon sund relation till mina föräldrar, om min brors missbruk och vad den gjort med oss, jag har skrivit om övergrepp som jag varit med om och egentligen är det ingenting som är tabu så länge som jag själv "håller i pennan."
Men det finns väldigt mycket som jag inte berör särskilt mycket, så som relationen till min man och mina barn. Mer av hänsyn till dem än till mej.
Jag tror att vi alla har sidor som är mer privata än andra och att det kanske inte är logiskt för andra att förstå hur man kan berätta si men inte så.
Det här med alla hundratals bilder på Noah som läggs ut på nätet har jag funderat över. Om det på nåt sätt är integritetskränkande. Om det skulle kunna nyttjas fel.
Men jag tänker att så rädd för pedofiler kana man inte vara att man inte kan lägga ut en påklädd bild på en unge. Jag lägger aldrig ut nakna bilder och inte bilder där han skulle kunna "kränkas" som ledsna eller arga bilder.
Men det där är en avvägning som nog alla som lever med små barn funderar över.
Nätet innehåller en massa skit som rasism, kvinnohat å annat djävulskap.
Det innehåller en massa perfektion. Smala kroppar, vackra hem, rosévin i motljus. Själv har jag börjat följa en del motkrafter. En hel del antirasistiska sidor men även grupper som visar upp stökiga hem, döda krukväxter, stora dammråttor och platta sockerkakor. Jag har börjat följa en hel del sköna damer som sysslar med kroppsaktivism.
Jag är fyrtiosju år gammal, det är klart jag visste redan innan att alla andra inte levde perfekta liv men på något sätt är det ändå befriande för sinnesfriden att få möta motbilder till vita avskalade hem och tajta bikinirumpor.
Det får mej att må bättre och känna mej mer normal med mina tillkortakommanden. Och jag hoppas att mina texter där jag ofta och relativt naket beskriver knepiga relationer, ångest och en eller annan noja.
Perfektion och harmoni är ointressant tycker jag.
Hur är det med er?
Vilka ger er energi på nätet? Vilka bloggar/ grupper/ personer? Vad får er att må bra? Vad lämnar du själv ut och vad skulle du aldrig lämna ut?
Och till sist, finns det nåt inlägg eller ämne du saknar här som du skulle vilja att jag skrev om?
Puss/ Asta
Jag är ju inte öppen med vem jag är på min personliga blogg, så jag visar inte mitt ansikte där. Mina barn är maskerade om de är så stora att det går att känna igen dem. På andra medier lägger jag bara ut bilder som de godkänt att jag lägger ut. Jag tänker att det här med integritet är något som vi äldre bekymrar sig om, men för de som är unga är nätet deras form av fotoalbum.
SvaraRadera