En kommentar från Theresa.

"Åh vilket bra inlägg, tack så mycket!
Du är verkligen en stor inspiration för mig. Jag vet inte om du minns, men jag skrev för ett tag sen när du hade frågestund, och frågade nåt om att bli barnmorska eller doula. Du svarade så himla fint, jag blev jätteglad. Tack! <3
Hur som helst, jag ville bara berätta det att på måndag börjar jag på sjuksköterskeutbildningen, första steget mot barnmorska, kanske eventuellt vi får se var det slutar! :-D
Du har varit en stor inspiration till att våga, så tusen tusen tack! <3
Det känns fortfarande läskigt, men ibland måste man ju bara våga.
Jag tänkte också att jag skulle fråga dig, om du vill svara, hur lång erfarenhet som ssk tycker du behövs innan en börjar på barnmorskeprogrammet? Räcker det med 1 år, som ju kravet är? Jag har tvångsmässigt intervjuat alla ssk jag mött och förstått att verkligheten är annorlunda än utbildningen.
/Theresa"


Jag fick en kommentar som jag tycker förtjänar att få ett helt inlägg.
Jo jo. Det lönar sej att smickra mej.
Nej, jag skojar bara, det ÄR en bra kommentar med frågor jag gärna lyfter.
Jag får fortfarande meddelanden om att folk saknar min Barnmorskeblogg.
En blogg jag startade samtidigt som utbildningen till barnmorska. För att jag själv saknade en sådan blogg då och för att jag ville dokumentera varje delseger (och även bakslagen), min tanke var att jag skulle fortsätta den även under första åren som barnmorska med men av olika anledningar, drar inte dem igen, så funkade inte det.
Men! Att det finns ett intresse för barnmorskeyrket och vägen dit märker jag hela tiden och lite överallt. Det ÄR lite av ett drömyrke.

Först av allt Theresa!
Grattis till att ha kommit in på sjuksköterskeprogrammet!
Det är överlag, en sjukt bra utbildning att gå, om man är det allra minsta intresserad av människor för den öppnar så många dörrar och man kan arbeta med så himla många saker och inom så skilda områden.
Och den öppnar dörrar för än mer spännande yrken än allmänsjuksköterskans, så som då ex barnmorska.

Det där med hur länge man bör ha jobbat som sjuksköterska innan man söker barnmorskeprogrammet är svårt att svara på. Frågar du 10 barnmorskor får du förmodligen 10 olika svar.
Men nu bad du om MITT och då ska du betänka att jag är en ganska ängslig själ. :)

Jag arbetade 14 år som sjuksköterska inom medicin.
Det är kanske att overdo it, men till saken hör att det förberedde mej så klart på många vis. Det var en avdelning med hög stress och väldigt svårt sjuka patienter. Det uppstod ofta akutsituationer som hjärtstopp eller akuta lungödem.
Och jag trodde nog att det skulle gjort mej coolare än vad jag är/ var när jag väl började som barnmorska.
Att vara barnmorska på en förlossningsavdelning är ett svårt jobb.
Det tycker jag fortfarande efter drygt 1½ år som färdig.
Det är svårare än vad jag trodde.
Barnmorskan arbetar självständigare än vad sjuksköterskan gör, både gentemot doktorn och gentemot kollegor.
Visst, en barnmorska ansvarar bara för normalförlopp. Därefter är det doktorns ansvar. Och kollegor vill, på de flesta ställen hoppas jag, väl och hjälper sina mer oerfarna kollegor.
Men man måste ändå märka när något är fel. Och det är en akutverksamhet vilket innebär att mina kollegor mycket väl kan ha häcken full och inte hinna med att bolla mina orosmoment.
Ibland är det läskigt. Mindre ofta nu, men fortfarande.
Det tar åtminstone 4-5 år att bli en någotsånär erfaren barnmorska.
Eller en icke novis.
Men vi är olika. Min första handledare när jag gick ut på förlossningspraktik var den ljuva Johanna, jag är så oändligt tacksam över att jag fick just henne, alla barnmorskestudenter förtjänar en Johanna i sitt studentliv.
Hon hade "bara" jobbat 2 år som barnmorska. Och hon... en trygg och stabil kvinna... hade aldrig tyckt att det var läskigt. "Man har ju kollegor" sa hon.
Andra har vittnat om hur de bär runt itt hjärta i handen första året. Och många slutar ju. Åtminstone inom förlossningsvården. Går tillbaka till sitt gamla jobb eller börjar på ex mödravården.

Många barnmorskor och chefer... kanske rent av de flesta... betonar att det är stor skillnad mellan att vara barnmorska och sjuksköterska. Att det är två skilda yrken.
Det stämmer.
Men det är ändå så att jag har en stor, nej en enorm nytta, av mina år som syrra.
Självklart vad det gäller att bli en fena på att ta blodprover, sätta nålar och blanda infusioner men sådant lär man sej mycket fortare än man tror när man börjar sjuksköterskeprogrammet.
Det ska du kunna. I sömnen. För det är så mycket annat som du som ny barnmorska behöver fokusera på.
Men främst har jag nytta av min erfarenhet att möta patienter.
Att inge lugn och trygghet. I att bounda och skapa kontakt.
I att uppföra mej lugn även om jag inte känner mej ett dugg lugn.
Att hantera ilska. Rädsla. Smärta. Ångest.
I att hantera stress.
Och hur lång tid det tar för dej Theresa... om vi pratar 1 eller 5 år är svårt att säga. Men mitt råd är att välja en avdelning där du prövas och där du faktiskt får lära dej hantera stress. Jag fungerar så i alla fall, trots min lite hariga läggning, det är bättre att starta i stormens öga för annars vågar du dej aldrig dit sen.
Så tänker jag även kring mitt nuvarande yrke.
Jag startar med förlossningsarbete. Det är inte säkert att jag stannar där hela livet, men hade jag börjat med nåt lugnare vet i tusan om jag vågat sträcka mej efter det sen.
Jag tänker även att "sjuksköterskekunskap" behövs även inom barnmorskeriet.
Födande kvinnor kan ha grundsjukdomar. Diabetes är vanligt. Högt blodtryck.
Vätskebalansen är viktig att ha koll på ibland osv.

Lycka till Theresa och släpp inte drömmen nu. Du får väldans gärna skriva igen.

Puss/ Asta