Min vän

Så kom beskedet.
En vän till mej... bloggläsare från början... ska dö.
Inte nån gång. Snart. Om allt ifrån några dagar- 1 månad.
Sjuk i cancer. En cancer som startade i ett bröst under hennes andra graviditet och som nu bokstavligen käkar upp hennes hjärna och lever.
Två små barn. Busiga, vackra, levnadsglada som snart inte har någon mamma.
Som ännu inte vet.
En man som varit så stark, stöttande, kärleksfull och modig som snart inte har sin livspartner kvar.
En mamma som mister sin dotter. En syster som blir halv.
Och jag. Jag vill inte, vill inte, vill inte vara utan henne.

Nina. Den modigaste kvinna jag någonsin mött. Hon som tog till vara på.
Den levnadsglada. Minst bittra. Tuffaste jävla kvinna jag känt.
Jag hatar! Jag avskyr detta.
Maktlösheten.
Gud.
Jag förbannar allt!
Vad fan finns det för mening med det här?!
Och jag har upplevt det förut.

Och alla vi som gnäller.
På valkar.
På kilon.
På flyktingströmmar.
På skatten.
På politiker.
På ungarna.
På allergi.
På att vi inte får tid för oss själva.
På stressiga jobb.
På värmen.
På det som inte blev som vi tänkt oss.
På... på all jävla skit. Fy fan för oss!
Skäms!
Hon, min vackra fina vän, mor till två små barn finns snart inte mer.
DET... det... är problem på riktigt.

Jag älskar dej Nina. Jag är så tacksam över att jag fått vara en del av ditt liv.
Och jag är så ledsen. Så ledsen, så ledsen, så jävla skitledsen.

/ Asta