Jag trodde först jag blev missförstådd

Jag fick en kommentar som först gjorde mej lite ledsen och förskräckt angående mitt inlägg nedan kring att skriva tacksamhetslistor.

"In the age of information, ignorance is a choice"..passar ju jä*igt bra!
/IA

Anledningen till att jag först blev ledsen var att jag trodde mej blivit missförstådd. Sedd som en sådan där elitistisk jävel som säger till människor att "tänk positivt så ska du se att det blir bra."
Sen insåg jag att denna "IA" bara är här för att bråka och vara oförskämd, precis som hon är i andra bloggares kommentarsfält. Vissa människor har det som sin livslust. Ja jag vet, det är egentligen otroligt sorgligt.

Men hör ni, om det nu är någon annan som tyckte att jag trivialiserade det här med psykisk ohälsa så vill jag gärna förtydliga lite.
Jag vet vad psykisk ohälsa är. Jag har brottats med psykisk ohälsa i form av så gott som vardaglig ångest och oro, ett par turer med depressioner och mångårigt medicinerande med psykofarmaka.
Jag är uppvuxen i en familj där allt emellan neuroser och psykoser var vardagsmat. Med en mamma som led av renlighetsmani präglade livet på ibland ett rent ohälsosamt sätt.
Jag vet att det inte alltid är att "rycka upp sej" eller "vända spiraler."
Den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa är självmord. Två Estoniafärjor OM ÅRET tar livet av sej i vårt land med konsekvensen att många människor kring varje enskilt fall får sina liv förstörda.
Det behöver vi prata mycket mycket mer om.

Men man kan prata om olika saker, inte sant? 
Det finns grader i helvetet och allt som inte är solskenslycka och total harmoni är inte nattsvart depression.
Jag känner själv att jag ibland kan fastna i gnäll och missnöjesspiraler och det hjälper inte mej (och knappast någon annan heller) att göda dem.
För egen del känner jag min kropp och min själ vid det här laget.
Jag vet när det är "illa" och när det är "illa på riktigt."
Jag vet när jag fortfarande har resurser att ta tag i mej, att prata lite strängt till mej om allt jag faktiskt har i kombination med att jag är lite extra snäll mot mej själv. Jag unnar mej det som är gott, det som stärker just mej.
Det kan vara promenader och mer frisk luft, mindre häng på sociala medier, mer sömn, shoppa nåt roligt, spendera mer tid med hunden, skriva av mej, fokusera på det som är bra.
Vända de nedåtgående spiralerna helt enkelt.
Jag tror att många människor utan depressioner skulle må väldigt mycket bättre av att göra det samma istället för att frottera sej i det som är tungt.
Ljus och mörker finns i varje människas liv.

Puss/ Asta