Nytt år

Hej och välkomna till Astas blogg 2019.
Jag tror nog att ni som varit här tidigare kommer att känna igen er, ett nytt år är ju egentligen något av människan påkommet. Tiden och livet tar egentligen ingen sådan hänsyn. Den bara går och går.
Förr om åren, för inte alls särskilt länge sen så skapade ett nytt år och särskilt nyårsafton en slags existentiell ångest hos mej. Stor stress.
(Min mamma skulle aldrig låtit mej se Törnfåglarna när jag var liten, för allt sedan jag såg den sammanbitna, rödgråtna och vackra Meggie säga till Fader Ralph att "gud kan inte ta något mer ifrån mej" vilket är precis vad Han strax därpå gör när Meggies son senare avlider. Kanske föddes den eviga pessimisten i mej där å då? I allafall fick hon vatten på sin kvarn. Allt sedan dess har jag burit en känsla av att Hell yes, allt jävligt kan bli än jävligare.)
Ett nytt år, en oro över vad det ska bringa.
Men en gammal kollega å vän hjälpte mej att se på nyår precis så som jag inleder. Att ingenting egentligen är nytt. Att tid, veckor, år bara är ett mänskligt påfund.

Och i år kändes det faktiskt mer än okej med nyår och nytt år.
Jag var så less på 2018. Det var ett på så många vis tungt, oroligt, ledsamt år.
En nystart kändes befriande och jag känner faktiskt ett hopp inför att det ska bli ett bättre år. Ett riktigt bra år förhoppningsvis.
Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så och kanske ska jag inte överanalysera den känslan heller, bara vara i den.
Ser stort fram emot sommaren med Bente, att ha en frisk ung hund som (förhoppningsvis inte) får hotspot å annan skit.
Bente å jag ska börja skolan förresten. Unghundskurs minsann, redan den 23/1.
Det ni!
Vi kommer bli sämst i klassen. Haha, det blir till att svälja stoltheten där, det lilla pyret kommer gå upp i atomer. Men jag ser fram emot det mycket. Det ska bli så himla roligt.
Jag har fått många komplimanger för henne. Både att hon är söt, vilket är roligt förstås, men ännu skojigare att hon tittar så fint på mej.
Hon ÄR en mammegris av rang! Jösses, jag trodde jag haft att göra med mammegrisar innan men de har varit amatörer i jämförelser.
Bente-Nora befinner sej aldrig längre bort från mej än en meter... inte ens när jag duschar eller bajsar. Hon sover PÅ mej hela nätterna.
Och äter gör hon fantastiskt nu med (svindyrt färskfoder... sshhh, säg inget till maken.)

Som sagt, 2019 känns som ett bra år. Jag vill försöka hålla fast den känslan.
Vi får se hur jag lyckas.
Vad har ni för känsla för det nya året?
Är det nåt särskilt ni vill läsa om här?

Puss/ Asta