Sorg å glädje. Gottfrid å Bente.

I går var det en månad sedan Gottfrid dog. Det känns som ett halvår sedan.
Imorgon skall jag åka och hämta hem hans aska. Det är oförklarligt tungt.
Den där akuta hårda vassa sorgen har lagt sej och kvar finns en molande saknad.
En vetskap om att han var en på miljonen. Min gosse. Min vackra, vackra pojk.
Men under den här månaden har oxå en tilltagande förvissning om att jag tog rätt beslut infunnit sej.
Det var inte bara diskbråcket som felades med honom.
Det var nåt annat med, nåt vi aldrig hittade men han var som en gammal å trött hund i förtid flera år innan han dog och i synnerhet sista halvåret när infektion efter infektion avlöste.
Han mådde inte väl och ...glad är verkligen fel ord... men det känns gott att han slipper. Även om jag såklart önskar att allt fått vara annorlunda, att jag fått behålla honom länge länge till. Att han fått vara frisk å stark å levnadsglad.
Men jag gjorde allt, allt jag kunde, för honom.
Nu ska han hem till den sista vilan. Till den plats han älskade mest på jorden.
Där han alltid var som allra lyckligast. Där hans själ finns. Där ska han få vila.
Min Gudasände.
Han skulle ha avgudat Bente.

Om tre dagar har jag haft Bente-Nora en månad. Det känns som ett halvår.
Den sista veckan har hon verkligen förändrats, blommat ut, blivit betydligt "jobbigare" än innan. Den lilla hönan har väl boat in sej nu, känner sej hemma.
Hon är... på gott och ont... så väldigt lik min Märta i mångt och mycket och jag börjar få en föraning om vad som kommer bli våra små prövningar tillsammans.
Hon har en utpräglad kamplust (det är bra), hon har en utpräglad jaktlust med (mindre bra.) Hon löser emellanåt sin osäkerhet mot människor utomhus med utfall, igår tittade jag närmast förvånat på henne. "Vad kom det vrålet ifrån?"
Jag är inte särskilt orolig för det. Känner att jag vet hur jag ska hantera det.
Hon är en väldigt levnadsglad, lycklig och fartfull hund. Den lilla rara som gick okopplad nån meter från mej på stranden första veckan far fram som en tornado och det gäller att se upp för hon tacklar gärna och tro mej då räcker 38 kg för att fara i backen.
Hon är smart, hon läser kroppsspråk otroligt bra men lyssnar fortfarande väldigt lite på rösten och ord. Det blir spännande på unghundskursen vi börjar om några veckor.
Ännu väldigt rädd för att åka bil. Man får lyfta in henne.
Äter bra. Mer än vad hon ska. Med tiden ska nog vinthundsutseendet försvinna.
Hon sover fortfarande tätt tätt intill mej på natten och håller sej om dagarna inom en meter runt mej.
Jag är otroligt förälskad i henne. Avskyr att vara ifrån henne ens en liten stund.

Vi har, sedan hon kom, mest rantat runt i vardagen Bente och jag.
Det har varit nog för henne. I början var ju precis allt läskigt.
Nu tänker jag att vi börjar bli mogna att utöka världen lite.
Åka till stan. Åka buss. Gå kurs som sagt.
Det börjar oxå bli dags att sätta upp lite gränser för fröken. Helt enkelt träna lite mer målinriktat.
Det ska bli så väldigt spännande att följa denna unga dam och visa henne världen.

Puss/ Asta