Asta recenserar "Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri

Efter Jonas Hassen Khemiris utmärkta sommarprat blev jag nyfiken på honom och beställde raskt två av hans böcker, denna jag nu just läst "Allt jag inte minns" och "Pappaklausulen." Jag hade innan dess bara fingrat på hans böcker i bokhandeln.

Så här står det på bokens baksida:
"Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att de var menade för varandra. Folk säger att att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom.
Folk säger att det aldrig skulle ha hänt om inte Vandad blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar."

Relativt tidigt i boken får man veta att Samuel kommer att dö.
Tog han livet av sej? Eller var det en olycka?
Och om han tog livet av sej, vems fel var det då?
Det är intressant hur författaren lyckas skildra att det finns så många sidor av en människa och av händelser som utspelar sej.
Att ingenting är helt sant och inte heller helt osant.

"Allt jag inte minns" är en stökig jävla bok.
Det är en svår bok som kräver hög uppmärksamhet.
Den växlar perspektiv från en sida till en annan. Ena stunden är det Laide som berättar, nästa Vadad, sen Pantern, ibland Samuel och ibland nån annan... författaren själv?
Jag skall erkänna att trots att jag faktiskt läste den med hög uppmärksamhet är jag inte säker på om jag fullt ut förstod allting. Och jag är en van läsare.
Kanske är det så den skall vara, att vissa saker är öppna för tolkningar?
"Allt jag inte minns" är oxå en vacker bok. Ett enkelt språk. Varierande länga stycken. Ibland långa kapitel, ibland fem meningar.
Den är originell och den är ett mästerverk och den kommer följa mej länge, länge i tanken.
Det är bok nr 10 av de 12 jag bestämt att jag minimum ska läsa i år.
Det är den näst bästa av dem. Vilken som var bäst får ni veta när jag summerar bokåret 2019.
"Allt jag inte minns" får en solklar 5:a i betyg.

Puss/ Asta