Jag har läst "Pappaklausulen" av Jonas Hassen Khemiri. Min andra bok av denna författare, för bara några dagar sedan läste jag ut och recenserade hans "Allt jag inte minns."
Så här står det på baksidan:
En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sej själv. Rollerna har förändrats och pappaklausulen måste omförhandlas.
Men hur går det?
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om livsvalen vi gör, om friheten och plikten, och om att ofrånkomligen stå till svars för sitt barn, vad vi än väljer. Men framförallt är det en kärleksfull hyllning till de som varje dag stannar kvar.
Detta är en helt annan roman än den första jag läste, och då menar jag att den har ett helt annat språk. Den har inte heller det här mångkulturella/ förortsfokuset.
"Pappaklausulen" är lättläst och utan mystik.
Det är väldigt mycket köksbordsrealism. Beskrivningar av att leva med småbarn. Bristen på sömn. Överfulla blöjor. Pappaledig frustration. Matrester nedtrampade i mattan. Krigandet med att få en ettåring att stanna kvar i vagnen när man rusar försenad till förskolan med fyraåringen.
Det är en bok om att bära sitt arv. Att slåss med sina demoner. Att bli någon annan, någon bättre än sin förälder. Att leva med sår en frånvarande och likgiltig pappa lämnat.
Men det är också en roman om kärlek. Till sina barn. Till föräldrar som inte förtjänar det. Och om att klia på en sårskorpa tills det blöder om och om igen.
En sak är annorlunda med denna romanen och det är att ingen benämns med namn utan med vem man är. "En pappa som är en farfar går över gatan." "En pojkvän som inte är en pojkvän säger." "En flickvän som är en mamma suckar tyst."
T.ex kan det se ut så här...
"Du kommer tio år för sent, sa dottern. Det är aldrig för sent, sa pappan. Jag är sjuk, sa dottern. Hon sa namnet på sjukdomen. Pappan sa några ord som han aldrig kommer kunna ta tillbaka. Han lämnar lägenheten utan att ta farväl av kvinnan som inte längre var hans dotter. "
Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den är inte lika anslående och spektakulär som "Allt jag inte minns" men den är bra i all sin stillsamma berättarteknik och jag kände igen mej i väldigt mycket, inte minst ambivalensen till en trasig föräldrar-barn relation.
"Pappaklausulen" får en 5:a av mej. Inte lika stark eller självklar som "Allt jag inte minns" men ändå, högsta betyg.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare