Förlåt, jag känner mej jävligt ytlig och inte så lite patetisk.

Jag läser som ni vet en hel del bloggar och flertalet av dem är lagda åt det feministiska hållet.
Med undantag för Big Ass Fashion så tröttnar jag väldigt fort på inlägg som handlar om mode å kläder.
Louise är ett undantag, kanske för att hon inte bara visar kläder rakt upp å ner utan oxå en hel del annat i och mellan raderna.
Hur som helst, det ÄR Pk, man SKA tycka att vikten inte spelar någon roll.
Man ska absolut inte gnälla/ klaga/ prata om bantning eller träning utan man ska "gilla läget" och inte vara en del av den sjuka kroppsuppfattningen som idag råder.
I synnerhet om man inte är tjock som i  röd på BMI skalan. Då är det ett lyxproblem och ett hån mot dem som är överviktiga på riktigt... oxå. Dubbelfel.

Och jag greppar allt det där.
Jag tycker oxå att det råder helt sjuka ideal, både kring hetsen att vara smal och att se ung ut.
Jag tycker att många andra som inte är pinnsmala ser bra ut och hur trist vore inte världen om alla såg lika dana ut?
Men jag mår skitdåligt av att ha gått upp så mycket i vikt.
På bilden ovan, två år sen tror jag, vägde jag nio kilo mindre och sprang regelbundet 7-8 km.
Jag var inte pinnsmal, har alltid haft rejäla ben. Men de var muskelösa, jag gillade dem.
Nu nästan 10 kg senare är de dallrig och slår mot varandra. Jag har fått bukfetma, något som jag aldrig tidigare haft trots att jag pendlat upp å ner i vikt.
Jag är liksom inte heller kurvig utan midjan går utåt och sedan kommer större delen av övervikten på rumpa, höfter och lår.
Jag känner mej ytlig och barnslig och dum men jag tänker hur mycket som helst på det.
Varje vecka har jag ökat ytterligare nåt kilo trots att jag inte äter så där super mycket sämre än annars. Jag har alltid varit rätt ohälsosam med mat, godis och alkohol.
Jag är ju en Pk brutta i vanliga fall och jag VET vad som är rätt att tänka/ känna men jag tänker ändå som jag gör. Känner så i alla fall.
Jag känner mej ständigt ful. Kläder sitter åt. Bikini offentligt är inte att tänka på.
Jag känner mej till å med fet och obekväm inför min man som jag haft i... ja, hundra år ungefär.

Det är helt sjukt att lägga ner energi på sånt här.
Jag hör min döda vän Lenas röst som förnärmat och strängt säger "Det är bara fett Asta!"
Hon fick inte bli 35. Jag är i högsta grad levande och frodande.
Jag har en vän... min fina Nina... som har cancer nu. Jag vet en annan kvinna som oxå har cancer och småbarn å skitdyster prognos, det råder krig och svält i världen, ungar drunknar i havet på sin väg mot tryggheten, mamma super ihjäl sej och... jag VET. Det ÄR ett skitproblem.
Jag är dessutom medelålders! Jag borde verkligen ha kommit längre.

Och det känns oöverstigligt att ta tag i. Det är inte att "bara plocka bort godiset" ett tag.
Tvärt om, det är som att det är så omöjligt så jag köper en påse Polly till.
Bara för att...
Ett-två kilo är lätt som en plätt. Fem kilo går. Men tio.
Jag vill ha bort det nu! Och jag vill egentligen inte banta men jag ska erkänna... det lutar åt storpack Nutrilett. Och nej, jag undanber mej tips om LCHF, Herbalife, Aloveradryck å annan skit.
Jag tror inte på sånt, vill inte leva så.
Inlägget är väl mer till för att försöka sätta ord på den krock som sker i skallen mellan att intellektuellt tycka något och att känna något helat annat.

Puss/ Asta