"Jag undrar lite om din syn på ammning. Jag ammade mitt barn i ca 1 år och 5 månader, sista halvåret skämdes jag nästan inför bekanta att jag "fortfarande" ammade!! Mitt barn älskade "tutte" och jag tyckte också bara det var mysigt.. Varför tror du att det går så långt att man ska behöva skämmas? Var det så förr med? På mvc fick jag frågan om jag ville amma, är det inte en självklarhet?? Hur kommer du bemöta ammning och långtidsammning som barnmorska? "
Jag väljer att börja med att besvara Emilias fråga. Känner mest för den just nu.
Vill börja med att tacka för frågan och för att du följer min blogg. Det gör mej varm i hjärtat att folk läser den regelbundet och gillar den. Så tack <3
Jag har ammat mina barn 6-7 månader/ barn. På den tiden, sent -80 tal och tidigt -90 tal, var det nog rätt länge. Åtminstone var det så i de kretsar jag umgicks och hörde till.
Idag önskar jag att jag ammat längre och jag vill säga Grattis till dej som ammade så länge och ville göra det. Du gav ditt barn en massa hälsofördelar och den allra bästa starten.
Jag arbetade här om dagen med en helt fantastisk kvinna som fortfarande ammade sitt yngsta barn som nu är 2,5 år. Hon vill amma tills barnet själv väljer att sluta vilket tydligen de flesta barn gör vid 3-3,5 år om de själva får bestämma.
Innan jag fick mitt barnbarn Noah och innan jag påbörjade utbildningen till barnmorska så tyckte jag att det var ganska konstigt att amma ett barn som var kring året eller mer. Ett barn som kan gå och kanske till å med säga några ord.
Nu tycker jag att det är alldeles självklart att man ska amma så länge barnet och man själv har lust att göra det och att det är ingenting som utomstående skall lägga sej i.
Jag tror att långtidsamning kommer och att det kommer framstå som mindre suspekt i framtiden att amma barn längre.
Varför frågar man om inställningen till amning på MVC?
Tja, jag tycker att det är bra att ha ett öppet förhållningssätt till kvinnan.
Att vara nyfiken istället för förmanande.
Att amma är världens mest naturliga sak och så gott som alla kvinnor kan oxå amma även om inte alla upplever det så. Det finns ett fåtal som att anatomiska orsaker inte kan. Kvinnor som gjort bröstförminskning kan tillhöra den gruppen. Men nästan alla KAN amma.
Men bara för att något är naturligt innebär det inte per automatik att det är enkelt och att det fungerar utan undervisning och träning från både mor och barnets sida. För en del mycket träning och slit.
Och då beror det på vem du är, vad du har för bagage med dej i ryggsäcken, vad du har för stöttning, vilka råd du får osv osv om du mäktar med.
Själv hade jag massor av mjölk och inga komplikationer med alla fyra barnen men så är det inte för alla. Och ibland kan det vara och bli FÖR svårt helt enkelt, det måste man ha respekt för som barnmorska och de mammorna har rätt att känna sej stöttade och stärkta i sin modersroll ändå.
Men självklart bör man uppmuntra och informera om amningens alla fördelar.
Hur bra tilläggen än är så går det inte att jämföra med amningens fördelar i närhet, skydd av olika de slag, näring och så vidare.
Som barnmorska kommer jag, oavsett vart jag jobbar (MVC, förlossning, BB) att promota och uppmuntra amning och långtidsamning så mycket jag bara kan! Självklart.
Men jag hoppas att även de som absolut inte vill ska kunna bli stärkta av mej i det beslutet.
Undrar du mer i frågan så släng iväg en kommentar. Tack igen.
Puss/ Asta
Här måste jag lägga mig i och kommentera igen! Först och främst - grattis till Emilia som ammar och gör det precis så länge hon själv vill!
SvaraRaderaJag tycker det faktiskt pratas för lite om hur svårt det faktiskt kan vara att amma. Visst pratas det om att man vill/inte vill men väldigt lite om att så gärna vilja men ändå misslyckas.
Jag ville jättegärna amma mitt första barn. Gick på amningskurs och allt det där. Hon föddes och kröp direkt på tutten! Lätt som en plätt tyckte jag!
Men vid första vägningen efter 5 dagar visade det sig att hon hade tappat 17% av sin födelsevikt! Så in i ilfart till Neonatalen där vi fick ligga med dropp i 5 dygn.
Jag fortsatte amma men toppade upp med tillägg. Men jag var så skärrad över hela grejen att jag inte kunde sluta noja över om hon åt ordentligt eller inte. Jag vägde henne efter varje måltid - väckte henne konstant för att mata.
9 veckor stod jag ut, sen var jag för mitt eget psykes skull tvungen att sluta då jag konstant oroade mig för att hon inte fick i sig tillräckligt. Det fick hon säkert, hon är fortfarande tanig (precis som sin pappa) - men jag fixade helt enkelt inte oron.
När jag väl slutade fick jag ett HELT annat förhållande till Tora. Jag kunde glädjas på ett helt annat sätt, vara avslappnad och njuta av min lilla tjej.
Och med Ebbe var det ju som du vet inget alternativ.
Men jag tycker som sagt att det pratas för lite om att det kan vara väldigt, väldigt svårt att amma även om man gärna vill!
Kram till dig
Håller med Nina. Är med i en sluten ammningsgrupp på fb och det har verkligen fått upp mina ögon för hur svårt det kan vara. Alltså det talas om att vilja eller inte vilja amma oftast, men sällan hör en om hur riktigt djävla tufft det kan vara. Talade med en 7 barnsmamma om ammning. Och hon sa" med den sista så tog det tid, han hade så bra sug att det gjorde ont men jag vet ju att det brukar bli bra till slut så jag hängde i en stund... Den stunden var i tre månader. Jag hade ju gett upp för längesen. Så mer prat om att det är svårt. Inte bara bäst och naturligt och härligt utan att det faktiskt är en riktig kamp ibland. Och att det faktiskt kan vara bäst att släppa det nån gång med... Vi är ett par stycken som överlevt med ersättning och vi blev hyfsade vi med ��
SvaraRadera