Hiss eller diss för komplimanger?

På bloggar jag läser, men även i den riktiga världen där jag bor, diskuteras med jämna mellanrum det här med komplimanger.
Inom många kretsar, inte minst när man talar om barnuppfostran, anses komplimanger eller positiv feedback över utseende, egenskaper och utfört uppdrag nästan som lite fult.
Ja, dåligt i alla fall.

Själv älskar jag att få komplimanger... och jag har lätt för att ge komplimanger.
Jag hittar inte på... att nån är snygg i håret eller har en fin tröja, tycker jag inte det så säger jag ingenting.
Å själv är jag inte så jävla nogräknad på vad man berömmer mej för.
En komplimang som känns ärligt menad är lika rolig att få varesej det handlar om utseende eller utförd prestation.
De allra, allra finaste komplimangerna sparar jag i hjärtat som dyrbara smycken höll jag på att skriva, skrev jag visst, klyschigt men faktiskt sant.

Jo, jag förstår det där när man kommer till barnen. Till viss del.
Att flickor ofta får komplimanger för sitt utseende och pojkar för att de utfört något, och att risk finnes att man som vuxen skapar både ett behov av att få höra det där igen och någon form av prestationskrav.
Att en utebliven komplimang... en dag när ingen säger att du är söt eller varit en duktig pojke... blir till komplimangens motsats, en slags tyst negativ feedback.
Numera skall ju medvetna föräldrar inte säga "vilken fin teckning" när barnet ritar utan mer "oj, visst är det en båt, vart ska den segla?" Inte säga "Vilket vackert halsband du har" utan "Har du sett vad halsbandet glittrar."
Jag förstår andemeningen men känner att det... ibland... kan gå till överdrift.
Jag tror att bekräftelse, andras gillande och erkännande är något djupt mänskligt.
Jag tror att det finns i oss från att vi är små att vi vill bli sedda och uppskattade, att veta att någon tycker vi är världens finaste.
Precis som jag tänker kring övrig barnuppfostran handlar det mer om att lyfta alla sidor hos båda könen på barnen. Att pojken oxå kan vara världens sötaste och flickan få cred för hur stark hon är.
Att utjämna och kompensera.
Och självklart ska man inte överdriva höll jag oxå på att skriva, skrev jag visst.
Noah får nog höra 3226 ggr per dag att han är världens finaste och 2896 ggr dur duktig han är.

Som sagt, själv älskar jag komplimanger och jag tar inte fysiska komplimanger av män som sexistiska. Berättade i ett inlägg för länge sedan om en manlig kollega som noterat att jag gått ner i vikt för det syntes över häcken.
Läsares reaktioner blev att de skulle "klappat till honom" eller åtminstone fräst nåt ilsket men jag... jag, blev nog mest glad faktiskt.
Herre gud, allt måste väl inte vara så allvarligt?!
Om vi kallar detta för sexuella trakasserier så vad ska vi ta fram för artilleri när det verkligen är det?!
Idag sa en okänd kvinna till mej "Åh, vilken vacker klänning du har" och jag kände hur hela jag sken upp. Jag tycker om den, vad roligt att hon oxå gjorde det.
Lite tidigare hade jag fått en ännu roligare komplimang.
En annan av sommarvikarierna på BB frågade mej om jag jobbat där även förra sommaren för jag "verkade så lugn och hade sån koll."
Ja, men ni VET (ni, om några vet) hur jag våndats över att vara ny, känna mej tafatt, inte kunna, kanske inte fixa det så jag blev så himla glad!

Jag hade kunnat ge henne en puss rakt på mun.

Hur tänker du kring komplimanger?

Puss/ Asta