Det kom en komplimang...

 


Jag fick just en av de finaste komplimanger jag någonsin fått.
Och inte från vem som helst utan från självaste författaren Cecilia Sahlström....

"Du är verkligen en makalöst duktig skribent. Sätter liksom alltid pricken över i:et... mitt i prick! Förstår att människor avskyr det du skriver men också att fler älskar det!
Om du vill ska jag gärna lotsa dig om du vill skriva något mer, något sammanhållet!! Du skulle LÄTT kunna bli en kvinnlig Backman!!"

Hela hjärtat blev lyckligt måste jag säga. Det är ju en stor livsdröm jag har.
Att ge ut en roman. Åtminstone en gång i livet. Och Backman är en av de stora idolerna.
Jag gillar komplimanger!
Det är nästan fult att erkänna det idag, men jag gör det.
Jag kan till å med bli glad över "Vilket snyggt arsle du har" om det sägs i rätt sammanhang.
Härom dagen när jag gick ifrån jobbet sa en erfaren å av mej mkt respekterad kollega "Du skötte dej snyggt i natt. Jag måste säga att du är så duktig Asta, du tar dej mer å mer för varje pass" och det gjorde oxå min dag.
Komplimanger som ges där oron att duga är som störst är det allra skönaste balsamförbandet. Peppande, inkluderande å stärkande.
Och även om arslekomplimangen gör mej glad för stunden är det nästan alltid kvinnlig bekräftelse som betyder mest.
Systerskap. Girlpower. Att från en högre hierarkisk position lyfta och se så som både Cecilia och kollegan gjorde. Jag hoppas att jag gör likadant.

Se din omgivning! Säg vad du tänker. Varesej det är till främlingen på tåget som har en fantastisk hårfärg eller klänning eller kollegan som gör nåt bra.
Avsett om det är grannen som fått ordning på sin galna hund eller hon framför dej i kassan som hanterar eftermiddagströtta ungar på ett bra sätt.
Säg det.
I nio fall av tio så förgyller du den personens dag.

Nu ska jag sova. Imorgon ska vi ha kalas för en blivande treåring. Jag behöver styrkan.

Puss/ Asta