Jag fick ännu en kommentar

 

Jag fick en kommentar som gjorde mej så himla rörd... och stolt!
Ni är många som skrivit vansinnigt fina kommentarer det sista och jag är så himla tacksam, tacksam över att ha världens finaste läsare.
Så här stod det...

Hej Asta!
Jag har läst din blogg väldigt länge men väldigt sällan gett mig till känna. Idag vill jag bara tala om att du inspirerat mig till att försöka komma igång att springa. Kan du så kan jag, tänkte jag, haha. Jag har aldrig sprungit förutom några gånger i skolan för typ hundra år sen :) dock har jag promenerat mycket men nyligen så köpte jag ett par löpskor och idag på morgonen så var jag ute på min första runda, där jag omväxlande gick(lite mer) och sprang(lite mindre) och det känns väldigt bra nu efteråt och jag känner mig laddad för att fortsätta. Men det lär nog dröja innan jag är uppe i milen som du :)
Tack!
Monica

Vad ska man säga?! Bortsett från TACK SOM FAN alltså :)

Jag är verkligen inte någon renlevnadsmänniska eller sportnisse.
Jag har aldrig idrottat.
Jag har alltid haft en småknäpp relation till mat å kalorier. Inte någon direkt ätstörning men en del jojobantning och ätande av betydligt fler anledningar än hunger. Å skuld... skuld över vad jag proppat i mej.
Jag började dagligröka när jag var 12. Prövade några år tidigare.
Jag har rökt så jävla många cigaretter i mitt liv att det är ett rent under att jag inte fått KOL eller lungcancer... än.
Å att springa... ja, det fanns inte på kartan.
Jag var övertygad om att jag inte ens kunde. Att jag inte hade fysiken.

Ändå springer jag nu.
JAG springer?!
Det är helt galet!
Jag började precis som Monica skriver här ovan. Genom att "lunka" som jag kallade det. Jogga nån minut, gå några fler.
I våras började jag och i juni sprang jag min första mil. Trots att jag var otränad like hell innan. Trots alla mina år som rökare. Trots min lättja och min astma.
Jag sprang ändå en mil. På ren jävla vilja och envishet.
Nu gör jag det förhållandevis (nåja) lätt.
Kan JAG... ja, då kan verkligen vem som helst. Då kan verkligen DU Monica.

Och jag blir så glad.
Så himla sprudlande glad, tacksam och stolt över att kunna inspirera någon till att bli hälsosammare och starkare.
Jag?! Lixom.
Du som börjar springa kommer att märka att du ganska snart orkar mer, mår bättre, får en jäkla massa "må bra" endorfiner och att du blir snyggare.
Jag väntar fortfarande på att uppskatta själva löpningen men jag tror att det kommer.
Förr tänkte jag varenda sekund på hur långt jag hade kvar av löprundan. nu tänker jag på annat åtminstone 50 % av tiden.

Pepp, pepp, pepp till dej Monica och alla andra som kämpar.
Eyes of the tiger.
Vi kan! Å vi ska! Ta me fan!
Baby we were born to run.

Puss/ Asta