Hur gör man då?

Bild: Här tycker jag att jag är fin!

Hur gör man då?
Hur byter man ut taskiga tankar mot snälla tankar, vare sej det nu handlar om att man är en sån där som tänker dumt om sej själv eller andra. Vilket för övrigt ofta hänger ihop, är man missnöjd med sej själv blir man lättare missunnsam mot andra.

Ja JAG vet inte. Jag har ingen universallösning. Men jag kan säga hur jag själv gjorde.
Jag började med att medvetandegöra mina tankar. Hur ofta de faktiskt kom. Små tjuvnyp här och där.
Hastiga konstaterande av ett hängande ögonlock, en valk över byxlinningen, en fånig kommentar, en springtur som inte blev av, en grå utväxt, åldrade händer, hälsprickor, ett snäsigt ord mot någon jag älskar.
Kvinnors uppfinningsrikedom kring att klanka på sej själv är oändlig. 

När jag väl blivit medveten om hur OFTA de här tjuvnypen kom så började jag aktivt... och det kändes fånigt de första sjuhundra gångerna... att säga emot mej själv. Att påtala det positiva.
Den degiga magen hade då BURIT de fyra mest fantastiska människorna i mitt liv.
De ledsna tuttarna SKAPAT världens bästa mat åt dem. Fungerat. Varje gång.
De tjocka benen blev starka, rynkorna vittnade om hur mycket jag skrattat, min ångest gav mej bättre beredskap att möta andra människor i kris osv osv.
Konsekvent och varenda gång sa jag emot mej själv.

Jag började med att aktivt TÄNKA på mej själv som vacker, stark, klok.
Jag sa det tyst till mej själv många gånger per dag.
Jag avbröt även mej själv när jag skulle beklaga mej för andra. Tystade mej själv.

Upptill detta gjorde jag ungefär samma med negativa tankar som dök upp i huvudet om andra.
Jag konstaterade att "Ja, jag tycker hon är fruktansvärt självupptagen och mallig men vad tycker jag är bra med henne. NÅT fint finns om alla." Väldigt ofta retade jag mej i själva verket på egenskaper hos andra som jag även kunde finna hos mej själv.
Även elaka tankar om andra var alltså ett slags förakt för mitt eget sätt att ta plats, överdriva, dagdrömma eller vad det nu må vara.

Sist men inte minst gjorde jag tacksamhetslistan. Varje kväll. Vare sig jag kände mej tacksam eller inte.
Och det fick inte vara sådant jag alltid har som "tak över huvudet", "bor i ett fredligt land" osv utan det skulle vara specifika saker för dagen. Ibland blev det små saker, som att det fanns mjölk precis så att det räckte till morgonkaffet, en komplimang som gjort mej glad eller ett nagellack jag köpt på rean.

Det gick!
Det tog tid men det gick. Att bli en bättre bästa kompis till sej själv.
Men som med allt annat krävs träning och uthållighet.
Det ska gå igen.
Försök du med!

Puss/ Asta