Vad provocerar dej?

 

Det pågår ständigt diskussioner om vad som provocerar i bloggar och på facebook.
Bland de lite större elefanterna i bloggvärlden pågår återkommande diskussioner om ansvar... vad som skrivs och vad som förmedlas.
Just nu diskuteras träning. Underbara Clara har börjat träna. Inte för att få en modellkropp eller åla in sej i size zero jeans utan för att bli mer hälsosam.
Starkare.
Lady Dahmer i sin tur tycker att det ändå bidrar till träningshets och utseendefixering och själv har hon slutat skriva om sin träning för att hennes blogg ska vara fri från att framkalla prestationsångest kring utseendet.

Vad provoceras ni av? Å hur tänker ni kring ansvar över vad man bloggar om osv?
Min blogg är min. Den är, i första hand, mitt kryp in där jag är och där jag tycker precis vad jag vill. På ett rakare och mer påstridigt sätt än hur jag är irl.
Sedan är jag jätte tacksam över att så många läser, följer och gillar... absolut.
Men jag kan lixom inte anpassa mej efter det. Förstår ni?
Fick en kommentar för några månader sen där någon anonym gnällde över att jag skrev så mycket "skit om Sverigedemokraterna och tyckte att det var synd för att jag i övrigt kunde vara rätt kul å läsa."
Ja, men jag är ledsen men Sd kommer jag aldrig att hålla mej neutral eller timid mot.
Ansvar?
Tja, nu är jag ju en liten blogg. Jag snittar ungefär 500 läsare om dagen.
Jämförelsevis är det inte stort.
Min påverkan på samhället och opinionen är i stort lika med noll.
Ett visst ansvar tycker jag nog att man har om man är "känd" och i synnerhet om beundrarna är väldigt unga.

Jag har precis börjat springa. Skriver ganska lite om i det i bloggen. Skryter lite mer på facebook. Detta är ingen träningsblogg.
Jag började med att kunna springa typ 200 meter och nu springer jag 4,7 km (å dör nästan på kuppen.)
Försöker ta mej ut å springa 2-3 ggr/ vecka och därtill går jag ju väldigt mycket.
Jag gör inte det för utseendets skull, det är en bonus om jag blir snyggare, jag vill bli starkare. Sundare. Ta hand om min kropp.
Om någon provoceras av det får det va så. Jag drar stl 38-40 i kläder, har rejäla lår å är absolut inte någon size zero tant.
Visst kan man väl som soffpotatis uppleva en viss "hurtighet å duktighet" i mina rader, jag vet för jag är egentligen väldigt lat själv, men det är ju ingenting att dividera om. Människans kropp är GJORD för att arbeta. Motion hjälper vårt hjärta, vår cirkulation, vår syreupptagning, våra leder osv osv och påverkar oss i väldigt hög grad psykiskt.
Sen om man ändå väljer att hänga framför en dator eller tv'n... då gör man det valet men man kan inte säga att de som gör andra val bidrar till kroppsfixeringen så länge det bara handlar om sunda vanor.

Allting kan ju egentligen provocera eller såra.
Jag kan själv bli lite småprovocerad av alla träningsuppdateringar på fejjan.
Särskilt när det är väldigt hurtigt som "tjohoo, äntligen ska jag få träna" eller
"två timmar på spinningcykel, gud vad härligt" men då bläddrar jag bara vidare.
Det finns barnlösa människor som kanske blir sårade av inlägg å bilder på barnen? Singlar som blir ledsna av att se kära par?
De utan någon polare som påminns om sin ensamhet när de ser kramandes väninnor i bloggar?
"Fula" människor som bara ser alla "vackra"?
Osv osv i all oändlighet.
Det är mänskligt att bli provocerad... jag blir det oxå... blir jag tillräckligt provocerad så slutar jag umgås med den personen/ avföljer på fejjan/ slutar läsa bloggen.

Bortsett från rasism, homofobi, djurplågeri och sånt uppenbart trams så provoceras jag bland annat av tvärsäkerhet... människor vars liv är väldigt svart el vitt, jag provoceras att elitism... människor som tror att de är bättre än andra.
Kan bli tokirriterad på folk som (upprepat) kommenterar nedlåtande om främmande människor de möter på gatan, i bussar eller vad det nu må vara.
Att de är feta, fula, har taskig smak eller vad det må vara.
Särskilt när det slår mot redan utsatta grupper.

Vad provocerar dej?
"Lyckas" jag provocera dej nångång?

Puss/ Asta