Hängtuttar och sårbarhet

 

Det går mode i allt och jag har ofta skojat om NÄR det egentligen ska bli inne med hängbröst?!
Det yppiga har ju haft sin tid, det magra sin så när kommer det bli inne att se allmänt sliten ut?
Inte heroin chic som Kat Moss för några år sedan utan mer så där "jag-har-fött-en-massa-barn-å-tar-mej-aldrig-till-gymmet-look"?
Gissar på aldrig och har mer eller mindre slutat bry mej.

Nej, men hör ni jag tänkte prata om nåt snarlikt men djupare.
Det här med vilka egenskaper som är inne. Det varierar ju det med precis som det yttre.
Jag upplever det som att det finns följande egenskaper som man bör ha som människa om man ska vara något värd 2015. Helst allihop men åtminstone hälften.

Gilla att träna och hänga på gymmet/ i spåret åtminstone fyra dagar i veckan. 

Vara psykiskt stabil. Dvs motsatsen till neurotisk, sårbar, öppen med sitt bagage.

Leva jämställt. Har du valt en partner som inte gör minst hälften av allt så är du mer eller mindre sinnesslö. 

Äta ekologiskt, glutenfritt och sky socker som om det vore amfetamin. 

Ha hem som är tagna ur "Lantliv" eller "Interiör" och allt vad de där glossiga magazinen heter. 

På bubblarplats seglar vardagsrasism och återvinningsfascist upp. 

Jag är inte alls skonad eller står över allt det där. Utseendehetsen må ha lagt sej något (det är förövrigt oxå inne, att säga att man skiter i sitt utseende men anstränga sej som fan i smyg. Ve den kvinna som är ful och dubbelve om hon ger uttryck för att  hon bryr sej.)
Var va jag? Jo, mindre noja för utseendet (såg faktiskt med lite gillande på min Anders Zons kullalook idag i spegeln när jag skulle in i duschen) men fortfarande skäms jag ibland... rätt ofta... för vem jag är.
Jag är latare än vad jag vill, mindre vältränad (inte alls, om vi ska tala klarspråk) än vad jag vill, har inget "Vi i villa hem" alls, älskar skräpmat, min make har ingen aning om var kulörtvätt är och jag knökar ner mjölkpaketen i soporna allt som oftast.
Det där med vardagsrasism misslyckas jag oxå rätt radikalt med.

Men så är det där med psyket då.
Jag upplever att jag är en stark kvinna. Ni kanske brister ut i ett fniss eller hånflabb där hemma nu men jag GÖR det. Trots att jag nojar, bryter ihop, tvivlar på mej själv, har svårt att sätta gränser, har min bakgrund & ryggsäck och allt vad det är.
Jag tråcklar och jag kämpar och jag tar mej dit jag vill å behöver.
Jag reser mej alltid på 9 och jag omorienterar mej snabbt efter att ha klubbats ner.
Jag vill inte framhäva mej själv men jag tror faktiskt att jag i mitt liv står pall för rätt mycket som andra skulle dukat under av.
Därför känner jag mej stark.

Jag vill... precis som med hängtuttarna... att sårbarhet ska bli nåt fint.
Öppenhet med sina svagheter inte ses som neurotiskt utan starkt.
Snällhet värderas som en positiv egenskap och inte som något man måste arbeta med.
Inför mitt kommande barnmorskeri kan jag se att jag inte är särskilt kaxig eller kylskåpskall inför kritiska tillstånd men jag vet... jag VET... vad det innebär att vara människa.
Utsatt, rädd, naken.
Jag vet hur man närmar sej de känslorna för jag är själv så ofta där.

När ska det bli modernt? Jag gissar på aldrig.

Puss/ Asta