Asta recenserar "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg.

Jag har dragit mej för att läsa den här boken.
Jag såg nämligen filmen för flera år sedan (sedan dess har jag sett den ytterligare några gånger) och det är en av mina absoluta favoritfilmer.
Mikael Persbrandt som pappa och huvudperson gör sin, i mina ögon, största skådespelarinsatser. Han är lysande som den alkoholiserade och av arbete hårt märkta ensamstående pappan i en bruksort på 1970 talet.
För mej som växte upp då och som även sett missbruket på nära håll blev det plågsamt nostalgiskt med alla detaljer som var så på pricken med mycket i min barndom.
Jag älskar den här filmen och därför drog jag mej för att läsa boken, grunden till filmen, Åsa Linderborgs (Aftonbladet)  barndom och uppväxt.
Kunde jag bli annat än besviken?

Så här står det på baksidan av boken.
Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om uppväxten med sin ensamstående pappa, härdare på Metallverken i Västerås.
En berättelse om klasstillhörighet, manlighet och utanförskap. Om alkoholens makt och en dotters vånda.
Drömmen om förändring står mot rädslan att sticka ut. Humorn blir en vardagsstrategi för en brokig arbetarsläkt under folkhemmets storhet och fall. 

Och allt det där handlar den om.
Men framförallt handlar den om hur Åsas mamma lämnar sin dotter hos sin alkoholiserade pappa när hon inte längre står ut, hur mamman visste att hon gjorde honom så illa att hon gav honom det finaste hon hade- Åsa.
Den handlar om Åsa och hennes pappas vardag tillsammans.
Om pappas yrkesstolthet... härdarmästare minsann... om en kropp som värker, om en ångest som pyr och hur allt ihop lindras med alkohol och mera alkohol.
Åsa får se sin pappa bakfyllekräkas i vasken varje morgon, hon får skämmas för sin pappa i massor av situationer, hålla hemligheter inget barn ska behöva hålla, hon lär sej hantera lönehelgen genom att vistas hos olika släktingar för just den där helgen är pappa extra berusad.
Men det är oxå en berättelse om hur Åsa sover tätt intill sin pappa med ett stadigt grepp om hans starka tumme, hur pappan för långa samtal med sin dotter om världen så som han ser den. Hur stolt han är i alla sammanhang över sin tös.
Det är en berättelse om hur pappan skådespelar och förställer sej och får Åsa att skratta, hur han pyntar fönsterna mot gården för att förbipasserande ska tro att där uppe, där bor ett rekorderligt fruntimmer. 
Det är en varm historia om en trasig man som är en pappa som älskar sin dotter över allt annat. De två är bästis och bundis. Och jag är glad att jag såg filmen först, för jag ser hela tiden Persbrandt framför mej när jag läser.

Jag fnissade en del när jag läste boken. Han är rolig Åsas pappa, härdaremästare Leif Andersson. Jag grät ännu mer. Det är gripande och sorgligt och fint. Den gör ont på sina ställen, när alkoholismen tar över och skammen blir större än kärleken.
Boken och filmen håller samma klass. Det kan inte bli annat än en lysande 5:a.
Jag hade gett den mer om jag kunnat.

Boken väcker så mycket inom mej. Åsas uppväxt var inte lätt. Mycket av det hon var med om skall inget barn behöva uppleva... se eller känna.
Men kärleken mellan Åsa och hennes pappa är jag avundsjuk på.
Att som liten flicka bli sedd... verkligen sedd... av sin far som hon blev är ovanligt och var det framför allt på 1970 talet. Trasig och märkt gjorde han ett så mycket bättre jobb än de flesta.
Kanske är det därför den väcker så mycket och så svåra känslor inom mej.
Kanske är det för att det är en jävligt väl berättad historia.
Förmodligen både ock.

Puss/ Asta