Personlighetsklyvning

Jag hade tänkt skriva ett peppigt inlägg om löpning och vad jag redan efter 5-6 gånger känner att den ger mej i form av endorfiner och lugn men jag har så satans ont i huvudet att jag tappade lusten.
Jag får för övrigt ofta ont i huvudet när jag sprungit, inte av vätskebrist för jag dricker på bra, utan förmodligen för att det fortfarande är såpass tungt att jag spänner nacken för mycket. Det är i alla fall min teori.

Jag får ofta höra... när jag gnäller om hur tungt, jobbigt, motigt det är att komma igång att springa... att jag ska göra något annat. Något mer lustfyllt, något roligare och att promenader oxå är bra.
Och jag förstår hur ni tänker, det ÄR lättare att göra roliga saker och promenader är bra av en mängd anledningar.
Men löpningen HAR en massa som annat inte har.
Det förbättrar min astma och mitt psyke på ett helt annat sätt än vad powerwalk gör och det ger ett sådant rus av lycka och lugn när det är avklarat.
Jag känner bokstavligen hur bra för min hjärna löpningen är.
Igår var första gången på denna omgång som jag kände det där riktiga ruset efteråt. Känslan av att jag vill ut igen, en gång till!
Den är svårslagen.
Idag när jag sprang hade de klippt gräset i hela området och då sa kroppen snarare jag får fan inte luft.
Inte en fullt lika fantastisk känsla!

Att springa är däremot ingen njutning. Möjligtvis väldigt korta stunder i stöten.
Faktum är att min personklyvning... ni vet, jag är motsägelserna personifierad... verkligen kommer i full blom under löpturer.
Jag springer korta rundor ännu, runt 3 kilometer, och även om jag springer långsamt så tar det inte särskilt lång tid.
Men jag hinner tänka/ känna...

Fan så jobbigt det här är, varför gör jag det?!
Det går bra nu, nu går det bra, det går så jävla bra!
Jag är för gammal. För tung. För lungsjuk.
Idag är det lätt!
Idag är det tungt!
Om jag skulle ta och springa en omväg, utmana mej lite.
Finns det nån genväg?
Nä, nu går jag! Det gör du inte! Jo! Nej! Jo! Nej"
Jag kan! Jag kan faktiskt!
Å herre gud, tänk om jag får en hjärnblödning?!
Snart kan jag nog ta en halvmil.
Jag kommer aldrig kunna springa en mil igen.
Alla andra kan ju...
Du är fan så mycket bättre än de som aldrig springer.

Ja, ni hör. Växlar mellan fullständig hybris till att tänka att jag är värdelös.
Men bortsett från helt överlägsna egenskaper hos just löpning så gillar jag två saker med det.
1. Att identifiera mej som en som springer. Tills för fem år sedan trodde jag att det med alla mina år som rökare och med min svåra astma var en omöjlighet.
2. Lättillgängligheten. Jag hinner inte ångra mej. Jag tar på mej kläderna, snör på skorna och sen är jag iväg.

Puss/ Asta