Lady Dahmer skriver om sminkning och vad det gör med barnen och som alltid är hon spot on. Du kan läsa inlägget här.
Jag har sminkat mej på i stort sätt daglig basis sedan jag var 10-11 år.
Jag tycker ofta att det är ett nödvändigt ont men ibland, särskilt om jag gått osminkad hemma ett par dar, att det är rätt kul. Jag kan sakna att sminka mej om sommaren när jag ändå är brun och har gjort fransförlängning och egentligen inte behöver smink för att ge ett "alert" intryck.
Jag ÄR så som de allra flesta kvinnor snyggare med smink än utan.
Och alltså, visst kan man säga att man gör det för sin egen skull men det är hyfsat analyslöst. Lika analyslöst som det är att säga att man rakar sej på kroppen för sin egen skull. Jag tappar lite respekten för människor som inte kan tänka utanför sin egen box.
Det känns ju så. Jag håller med.
Jag tänker inte en enda gång att "Nu jäklar ska jag bli snygg för han, hon el hen", nej jag tänker att jag vill vara min bästa version för mej. Smink har blivit en del av hygienen och påklädningen, jag känner mej naken och lite oanständig utan. Och jag märker att jag blir bemött på ett annat sätt de få gånger jag vistas bland andra människor utan smink. Sämre bemött.
Sminket blir en rustning, en förutsättning för att jag skall kunna agera självsäkert.
Men varför är det så?
Jo självklart för att flickor, kvinnor och till å med gamla tanter värderas efter sitt utseende i första hand. Ses för sitt utseende före prestation.
Vi har alla fått lära oss det från att vi var små och tultade runt i tyllklänningar att "Herre gud, så näpen" och uppmärksamhet vill vi alla ha.
Män värderas oxå efter utseende men inte alls i samma utsträckning.
De värderas för styrka och prestation.
Att vara snygg... eller som jag brukar ursäkta mej med, "se respektabel ut" är viktigt för kvinnor, där i ligger en så stor del av vårt värde, både gent emot män men också andra kvinnor.
Om jag levde på en öde ö så skulle jag förmodligen bara sminkat mej som tidsfördriv nån enstaka gång då och då och jag skulle verkligen inte ha rakat benen.
Egentligen är det inte konstigt. Alla däggdjur beter sej så här på något sätt.
Hos människan signalerar skönhet ungdom och ungdom fertilitet.
Det är egentligen DET vi vill signalera varje dag när vi kladdar på mascara som kostar flera tiotusen kronor/ litern. Jag är fortfarande att räkna med!
Men vad sänder det för signaler till små barn och i synnerhet döttrar när mamma står framför badrumsspegeln och sminkar sej innan hon går ut?
Ja inte fan signalerar det "Du duger som du är" i alla fall, alldeles oavsett vad du säger. Barn är inga dumhuvuden.
Å andra sidan vet i tusan om det skulle hjälpa att du lät bli, ingen familj är en ö, och ungen får de influenserna från tusen andra håll varje dag ändå.
Hur tänker du?
Puss/ Asta
Intressant kommentar om att du blir bättre bemött sminkad än osminkad, är det något konkret eller bara en känsla du haft? Anledningen till att jag frågar är att jag själv i princip aldrig sminkar mig till vardags, och ganska marginellt vid uteliv och det har varit så i större delen av mitt 48-åriga liv. Skulle inte påstå att det är på grund av något "statement" utan grundar sig i första hand på lathet, tycker avsminkning är "tråkigt och jobbigt" och är av naturen begåvad med naturligt mörka fransar och ögonbryn. Däremot så går jag regelbundet på ansiktsbehandling och noppar ögonbrynen (det började jag med i 35plus-åldern). Tycker det är roligt med smink och ska jag iväg på något festlig är det ibland roligt med massa smink likväl som finare/festkläder. Så tycker att kvinnor som sminkar sig för fest knappast är någon dålig förebild för sina döttrar, då skulle man ju skippa festkläderna också. Däremot så är det mer dubbelt med vardagssminkningen, att inte klara av att gå iväg till mataffären utan smink. Eller som två släktingar, tjejer runt 20, som sminkar sig så kraftigt till vardags att de i naturellt tillstånd ser bleka, nästan sjuka ut. (Eftersom man är van att se dem med starka färger och markerade drag).
SvaraRaderaJag bryr mig om hur jag blir mött och behandlad och vad jag har på mig, men just smink har aldrig varit någon viktig del för mig. Om man jämför mig och min syster så hade vi helt olika kompiskretsar under uppväxtåren och hon började med smink i sexan i grundskolan, för det gjorde de i hennes tjejgäng och håller fortfarande regelbundet på med både vardags- och festsminkning. I mitt tjejgäng så var det ingen som sminkade sig regelbundet och några som inte sminkade sig alls. Så i mångt och mycket så tycker jag att yttre påverkan och grupptryck formar människor väldigt tidigt. Kan också nämna att min mamma målade läppar och tånaglar, inget mer. Tror aldrig hon har ägt vare sig puder eller mascara.
Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här svaret, snart lika långt som ditt inlägg...mer än att ja, det är väl inget att hymla över att man sminkar sig för att förbättra och försköna sig och verka attraktiv, inför sig själv och andra. Bra eller dåligt, tja både och. Men vill man sminka sig för att se bättre ut/känna sig som en annan människa så kan det väl vara okej. Om man känner att det är ett krav, från sig själv eller omgivningen så blir det mer problematiskt. Som slutkläm, om man kan få sina döttrar att känna att de duger och samtidigt låta dem leka med smink, om de vill, för att det är kul och kreativt (som t ex Linda Hallberg) och att mamma gör sminkar sig av samma anledning att man tar på sig rena och hela kläder så varför inte. Smink är ju givetvis en punkt att ta upp som feminist, men för mig finns det en som är viktigare än allt annat, att ta makten över sin egen ekonomi och aldrig vara i beroendeställning. En läsare men extremt dålig på att kommentera. Apropå ditt nästa inlägg. :) /C
Jag vet inte om bemötandet är nåt konkret el bara en känsla.
RaderaPå gott och ont blir man mer osynlig för sin omgivning, mindre intressant.
Det gäller även det här med att bli äldre.
Och jag vet inte om det är så jäkla negativt egentligen men vi är så fostrade å så präglade i att vårt värde som kvinnor avgörs av andras tyckande.
Och det här med smink-> påverkan av döttrar. Alltså, det är en relativt ny insikt hos mej att jag vill att barn ska vara fria. Fria att välja, varesej det är flickor el pojkar. Att inte pressas in i mallar om hur man "ska" vara i det ena el andra könet. Lyfta bördan av att synas och prestera utefter sitt kön.
Tack för dina tankar. A