"Att gå in i väggen" är populärt i våra tider. "Drabbas av utmattningssyndrom."
Jag har sagt det förr men säger det igen, jag tror det är en av samtidens med överdiagnostiserade sjukdomar.
Det är oxå något folk säger. Utan att en doktor har ställt diagnosen.
De "känner sej lite utbrända."
Lite utbränd kan stå för allt ifrån till att faktiskt vara det till att vara någonstans i spannet av vintertrött till ordentligt deprimerad.
Att ha en depression klingar inte alls lika vackert som att ha utmattningssyndrom. Utmattad blir den som arbetat hårt (det hörs ju på namnet), den som varit lite för duktig, lite för ambitiös.
Deprimerad... det blir ju bara psyksjuka. Taskiga gener och en klen själ.
Eller?
Nä! Inte riktigt men det är tillspetsat de attityder vi ser i ett samhälle där mental styrka och självständighet är viktiga egenskaper för att ses som en lyckad samhällsmedborgare.
Jag håller inte på att gå in i väggen. Inte heller är jag deprimerad.
Men jag känner av att det ÄR mycket för lilla mej just nu.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är riktigt som blivit för mycket.
Jag tror det är en cocktail av en mängd saker.
Bristande sömn.
En lång vinter.
Eviga förkylningar.
Krånglande nära relationer där jag inte kan berätta så mycket av hänsyn till andra.
Avverkande av ett år som ny i ett yrke, ny i en personalgrupp med allt det innebär.
En vilsenhet i vem jag är, vart jag är på väg, vilken väg jag ska välja.
Och att jag inte längre har skyddet av antidepressiv medicin.
Jag märker det på att jag är känsligare för stimuli.
Känsligare för malande på radion, när Noah får sina trött-och-trots-gråt-anfall, för gnäll och tjat. Känsligare för stöket omkring mej, disk, tvätt och leksaker överallt.
Jag märker att jag är oroligare, att rädslan biter hårdare och att ältandet blir djupare. Allt ifrån i det privata till ren världspolitik. Att Trump hotar Putin med raketer har inte precis landat mjukt i min själ om vi säger så.
Jag har i hela mitt liv, sedan jag varit litet barn, varit extremt rädd för krig.
Så rädd att jag ibland funderat på om det är rimligt? Om det är en psykisk åkomma eller om jag upplevt krig i ett tidigare liv.
"Tröttheten" eller vad vi ska kalla den märks i tankarna och oron över döden.
Jag märker det på att jag pallar inte konflikter. Inte ens små konflikter.
Min yngsta dotter å jag rök ihop härom kvällen om stöket... det var över på tio minuter och egentligen ingenting men jag kände mej sååå ledsen, trött och tömd när jag drämt igen dörren å åkt till jobbet.
Ännu ett tecken är ständigt dåligt samvete. Jag har hela tiden dåligt samvete mot minst
Jag fick ju diagnosen utmattad för nu rätt många år sedan. Jag tror snarare att jag var deprimerad. Eller att jag kanske har nån ångestsjukdom av nåt slag som blossar upp och lugnar ner sej i skov.
Vad det än var så känner jag ju igen symtomen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att vända det. Jag bara hoppas att solen, ljuset och värmen ska hela mej igen. Ge mej krafter tillbaka.
Frisk luft, promenader och att skeda med min hund om natten får vara en början.
Hur mår ni?
Puss/ Asta
Relativt bra faktiskt. Lite mer tid åt mig själv hade inte skadat. Lite ridning eller bara att andas häst hade räckt... Det går ju också att lösa. Lite mycket stress och ibland hårda ord och ilska mot T,men det är inte heller så konstigt med det ekorrhjul vi befinner oss i. Jag håller på att lära mig att göra mig i samhällets rum för oss. Jag är kvinnan. Jag tar barnen. Jag kan inte längre deltaga i dom saker jag var med och gjorde förr för att jag får ta barnen. Det är surt. Vem är jag då om jag inte får lov att vara jag? Ja just nu i absolut första hand mamma och så får det vara tills vidare...
SvaraRadera