Steg jag minns

Det är den 5:e våren och sommaren som jag springer nu. Jag lyckas aldrig hålla i det när mörkret och kylan kommer.
Idag när jag kom hem efter rundan satt jag och funderade över springturer man minns. Kanske kan även ni som avskyr att springa ha behållning av några av dessa.

Största triumfen... den absolut häftigaste känslan... var första gången jag sprang 5 km. En hel jävla halvmil. Det trodde jag aldrig!
Och trots att jag relativt fort kom upp i en mil efter det så har ingenting hittills lyckats slå det.

Roligaste rundan var när jag var ute och sprang en sommardag. Det var varmt å motigt och fullt av pollen i luften och jag ville bara ge upp hela tiden. Men jag sprang vidare, in i stan som var full av turister och när jag kom in där öppnade sej himlen i ett skyfall.
Alla... utom jag... flög in under markiser och i portar men jag sprang och det var en sån lycka å välsignelse mitt i värmeslaget med regnet. Förmodligen syntes min lycka för folk började le och klappa händer och tjoa och det kändes som om jag vann ett lopp. Sprang hem i ren eufori.

Första året jag sprang hade jag inga träningskläder utan sprang i jeansshorts och t-shirt. Blev bra hånad för det på jobbet. Så en dag lånade jag yngsta dotterns minishorts (inte större än ett par rejäla trosor), till det hade jag bara en tränings bh. Jag hade ju inte precis kropp för en sådan utstyrsel men tänkte att det är ingen som möter mej på den här rundan.
Det var det! Flera stycken! Och som de stirrade på denna porriga tant som älgade fram.

Under en period blev jag alltid och hur jag än bar mej åt bajsnödig så fort jag kommit några hundra meter hemifrån. Fick vänja mej vid att göra nr 2 ute flera gånger i veckan. Och ja, jag hade hundens bajspåsar med mej.

Tänk när jag köpte ett löpband efter faktiskt noga övervägande, släpade hem schabraket och sprang... 1 gång på det. Herre jävlar vad tråkigt. Livet är för kort för att pyssla med sånt.

Jag har mindre roliga minnen med. Män som krypkört efter mej och ropat saker, knän som bråkat efter ngn kilometer, döttrar som typ springer två veckor och sen springer både längre och snabbare hur enkelt som helst.

En gång var jag väldigt nära att bli påkörd. Sprang med musik i öronen och skulle snedda en väg när jag inte såg mej för. En bil fick tvärbromsa och gira undan och jag fick bara min höft mot bilen.
Det var kvällen före min yngsta dotters student och den första tanken som dök upp var "Men allt, mat och tårtor och annat var i alla fall klart."
Som om det blivit nåt studentkalas om jag dött där å då.

Nu har jag sprungit 6 gånger i år. Jag ökar långsamt distansen. Idag sprang jag 3,7 km. Tror att jag inom nån vecka eller två kommer klippa halvmilen igen.
Det är ungefär där jag vill vara, 5- 6 km räcker gott. Tar lagom med tid.
Eftersom jag lyckats med det fyra år tidigare vet jag att jag med tiden kan.
Jag har ett annat springsjälvförtroende än jag hade första året.
För det är ju så att det som man gör ofta blir man bra på, det som man är bra på blir roligt (eller i alla fall roligare.)
Tre gånger i veckan SKA jag springa. Blir det mer är det bara bonus.
Jag märker redan effekter! Psyket kommer först. Sen lungfunktionen. Sen den tajtare rumpan.

Hänger ni med mej på min resa?

Puss/ Asta