Älskade, älskade, älskade du

Om ungefär en månad har min lillebror varit död 1 år.
Jag fällde några tårar i samband med beskedet, några när jag såg honom på rättsmedicinska i Lund alldeles kylskåpskall och några på begravningen men på det stora hela har jag inte sörjt... jag menar sörjt... honom.

På så många sätt är jag tacksam över att han fått slippa.
Han levde ett så skoningslöst hårt liv. Så mycket ångest, jakt på droger och hot från alla möjliga håll. Så stor tomhet, sådan oerhörd ensamhet.
Det var inte värdigt. Det var utan hopp.
Under många, många år hoppades jag ju. Väntade på mirakel.
Att han skulle bli kär, frälst eller bara hamna på ett jävligt bra behandlingshem.
Men under sista åren var hoppet ute, fanns inte mer.
Han levde som hemlös sista två åren i Malmö/ Köpenhamn.
Ett liv så kantat av misär att det inte går att ta in.
Jag är glad att han slipper och jag tänker att oavsett vad som sker efter döden så är allting bättre. Någon form av frid har han fått.

Men jag saknar min lillebror.
Jag saknar den han var när han var liten och jag saknar den han aldrig fick bli.
Jag sörjer att ingenting och ingen kunde hjälpa honom.
Att hjälpen kom för sent.
Det rister i bröstet hur han dog. Mordet var inte nog.

Min mamma bär den största sorgen. Han var, från att han föddes, hela hennes värld. Hennes stora stora kärlek.
Genom hans missbruk har hon brutits ner, skurits av från allt annat tills ingenting mer än sorgen och oron fanns kvar.
Sorgen har tagit livet av henne... själsligt. Sorgen har oxå gjort att hon inte tycker att någon annan än hon förtjänar att få sörja. Sorgen är bara hennes!
"Du brydde dej aldrig om honom." "Vad gjorde du för honom egentligen." "Du ville inte ens träffa honom.!
Hon har sagt det så många gånger under året som varit att jag tror på det själv.
Att tårarna fastnar i bröstet, för vem är jag att komma nu?
Var finns min rätt?
En inre röst säger att jag hycklar. "Gråta nu? Det är så dags."
Jag har inte träffat honom på... 15? år.

Men jag saknar honom. Jag sörjer honom.
Mer hans liv än hans död.
Allt som han inte fick känna, leva, vara.
Allt han fick utstå, plågas, våndas.
Min lilla lillebror. Som jag älskade så när jag var barn.
Denna känsliga, vänliga ömtåliga själ som alkoholen och drogerna förvred.
Älskade, älskade, älskade du... vila i frid.

Och den där jäkla gråtkranen... den passar jag mej för jäkligt noga.
Den kommer svämma över om den öppnas.

Puss/ Asta