Glaset är fan aldrig halvfullt, inte för mej

 

Varit ledig ungefär en vecka av mina fyra. Jag har badat, träffat vänner, spenderat tid med barnbarnen, läst å gått promenader.
Almanackan börjar fyllas på med saker som väntar, det mesta roliga saker, men jag tror ändå det delvis är därför som jag plötsligt blev lite blue i eftermiddags.
Jag känner en stress av att låta dagar passera och jag känner stress när det hopar sej saker framåt. Även skojigheter.
Det stora vemodet kan rulla in från ingenstans på denna hära donnan.

"Så är det att vara en känslomänniska" skrev en kollega och så är det väl.
Nästan bara att acceptera, jag har försökt ändra på mitt sinne så länge jag kan minnas.
Jag skulle faktiskt gärna vara lite mindre känslomänniska, åtminstone när det kommer till det här sorgsna.
Lillebror brukar alltid säga att när jag varit ledig för länge börjar jag grubbla på lite allt möjligt. Och det stämmer nog, efter att han påpekat det ett gäng gånger så har jag oxå noterat det. Men jag tror att det... kanske... är lite nyttigt.
Jag är verkligen ingen "glaset är halvfullt människa", jag är redan på väg...
Räknar ut sommaren i början av augusti, semestern halvvägs in, en veckas resa på dag 4, hundens liv när han är ungefär fem år. Hela tiden, trots att jag försöker låta bli.

När jag blir sån här, när vemodet rullat in med Monica Törnells allra mest melankoliska röst, så är det som om själen blir överkänslig.
Jag blir orolig för allt.
Att jag gjort nåt fel på jobbet innan jag gick som jag kommer bli varse när jag kommer åter.
Att mina vänner inte tycker om mej.
Varför hör hen inte av sej?
Att mina barn tycker jag är rätt kass.
Att nån katastrof lurar.
Att nåt ska hända när vi åker till Kos, med oss eller hunden hemma.
(Så där är jag alltid med resor, överlycklig och längtig när jag bokar och ju närmare den kommer allt mer övertygad om armagedon och undrar va fan jag ska iväg för?!)

Det var semesterrapportering det. Upplyftande va?
Jag blir så less på mej själv.

Puss/ Asta