Kort inlägg.
Var nyligen ute på en kvällspromenad med Gottfrid.
Vi gick genom ett skogsparti och plötsligt kommer en liten hund rusande mot oss. Jag hinner tänka att han har en jävla fart och väldigt ovårdade klor för det klapprade i marken.
Gottfrid går bakom mej och står nästan gömd i buskaget.
Plötsligt ser jag att det är fan ingen hund. Det är en grävling!!!
Och nu har han börjat låta.
Jag ber om ursäkt om jag har fördomar mot grävlingar. Jag kan egentligen ingenting om dem. Har bara hört rysliga historier om hur de attackerar människor och biter dom ända in till skelettet. Kanske är det fabler?
Jag ber här å nu om ursäkt i så fall till alla grävlingslovers där ute.
I alla fall lät denna inte alls särskilt vänligt sinnad. Den väs-skällde.
Gottfrid kom emellertid ut ur busken. Såg vad som hände och ställde sej rådigt framför mej. Då tvärstannade den, kanske 2-3 meter framför oss och vek av rätt in i skogen.
Jag började låta. Stampa och mullra.
Hjärtat bankade rätt bra kan jag säga.
Han är ball min gosse.
Vare sej våldtäktsmän eller grävlingar göre sej besväret för då kommer det sluta illa.
Jag har tvivlat på min gosse. Alltså vad det gäller hans dådkraft och försvarslust.
Han är mild. Han vaktar på tomten, låter grov och respektingivande, men hans blick ser likadan ut varesej vi gosar i soffan eller han skäller mot röster utanför tomten. Varm och vänlig.
Min Märta hade fascinerande ögon. De kunde vara så milda och varma när hon såg på oss som hon älskade, men de blev iskalla och hårda när hon vaktade eller mötte en stöddig hund. Hon kunde tala så med sin blick. Hon kunde se fullkomligt livsfarlig ut på bara ögonen.
Men sista veckan har vi i skymning mött både rusande grävling och två, säkert väldigt vänligt sinnade män, som stod i skogen och pratade och då har Gottfrid reagerat. Rest ragg. Ställt sej framför. Morrat dovt. Inte släppt dom med blicken.
Så nog har han det ändå mitt gullefjun. Alla Dogue de Bordeauxer har det.
Puss/ Asta
Vuxen så där på riktigt
SvaraRadera