Är det så här det slutar?

Bildbevis


Skriver kanske mitt sista blogginlägg. Jag känner mej nämligen döende.
Nej nej, det är varken cancer eller ebola (inte vad jag vet i alla fall) men jag har 38 graders feber och luftrör i brand.
Alltså vad ÄR det med vuxna och feber?
När barn har, betydligt högre feber, kan man kanske, möjligen ana det på att de är lite blanka i ögonen. De leker å härjar precis som vanligt men så ser man det där blänket, kollar en temp å hoppsan... 39,4. Vad beror det på?
Blir dom inte lika sjuka? Eller har de inte samma förmåga att tycka synd om sej själva?

Jag känner mej som om jag är 100 år.
Jag hostar som en som rökt 2 paket cigaretter i fyrtio år och dragit i sej en daglig flarra Whisky ungefär lika länge.
Andas som om jag försökt springa en mil och samtidigt andas genom ett jättesmalt sugrör.
Jag fryser/ svettas/ fryser/ svettas.
Ryggen känns som om den ska gå av. Eller som om det sitter metastaser utmed hela ryggraden.
Jag orkar inte vara uppe, orkar inte ligga i sängen och inhalationerna gör att jag skakar så förbannat att detta inlägg får skrivas med ett finger som trycker ner en tangent i taget och allt som oftast får radera  dååå deeet typpp blir sååå hhhär.

Jag sa igår när jag gick å la mej att maken kan ta mina öl i kylen om jag inte överlever natten. Mini kan ta min ögonbrynspenna, hon snor den jämt, och jag tyckte mej se en förhoppningsfull glimt i ena ögat när jag sa det.
Döttrar å svärdotter får slåss om mina kläder. Sonen får väl ta... ja, inte vet jag?
Den svindyra fotkrämen jag köpte förra veckan.
Hur det blir med Bente har jag ingen direkt plan för. Det finns eg ingen som jag vågar anförtro henne, min största skatt.


Men, jag överlevde natten och med lite tur överlever jag detta dygnet med.
Om inte, tack alla som läst och kommenterat under åren. Och ni som inte kommenterat, jag förlåter er. Gå ut i livet utan skuld.

Puss/ Asta