Är jag för gammal?

Lyssnade på Måns Möllers oväntat tänkvärda sommarprat men det som inspirerade mej mest var alla fysiska prestationer han genomförde.
Vasaloppet. Ironman där man tydligen cyklar 18 mil, springer ett maraton och simmar 4 km i hav. Och hur han sedan cyklade kust till kust i USA.
Hans tränare (tror jag det var) berättade hur Måns från början, inför Vasaloppet var totalt otränad. En kille som aldrig idrottat och som var hyfsat otränad.
Att det gick... menade den här Christer (kanske han hette)... berodde på en stark motivation och inget som helst konsekvenstänk. Måns funderade inte innan över lur långt någon av hans projekt var, hur svårt det var å om det var möjligt.
Som en parentes kan man ju nämna att programmet i mångt och mycket handlade om att sonen har autism. Det är väldigt ärftlig och utan att vara neropsykiatriker skulle jag våga mej på att gissa att Måns inte heller har fullständigt ordning på alla bokstäver och att det säkert kan vara en förklaring. Det är säkert hans superkraft, eller en del av den.
Jag tror inte vem som helst skulle kunna åka Vasaloppet otränad ens på en väldigt kass tid. Jag skulle verkligen inte kunna det.

Jag dras med ett gäng neuroser och är säkert högkänslig uppå det, men någon bokstavskombination har jag inte.
Inte heller Måns självförtroende eller brist på konsekvenstänkande.
Vad jag däremot märker allt för tydligt att jag har, bortsett från en otränad kropp, är att jag numera har en gammal otränad kropp.
Jag har levt mer fysiskt de senaste tre veckorna än tidigare men det har verkligen inte varit tal om något Vasalopp.
Jag lyckades springa min första halvmil i måndags. Dagen därpå kämpade jag mej till 2 kilometer, egentligen protesterade kroppen redan efter en halv.
Igår gick jag två korta promenader på sammanlagt 7-8 km.
Idag gick jag lite raskare drygt 6 kilometer. För att vila kroppen, inte överanstränga den, med en liten tanke om att springa en runda i morgon men ländryggen värker av det här lilla.

Det blir lite moment 22. Jag vill träna men jag vill inte bli skadad.
Jag har för mycket konsekvenstänk.
Jag är rätt säker på att den här molande värken i ryggslutet beror på bristande magmuskler. Obefintliga sådana och min kropp har aldrig protesterat så här när jag försökt träna.
I likhet med Måns har jag egentligen aldrig motionerat.
Mitt tränings CV består av att jag i barndomen gick några terminer i simning.
Som småbarnsmamma gick jag två terminer på tantgympa.
Jag gick regelbundet på gym under ett år för ca 10 år sen.
Sen har jag försökt springa några vår och somrar.
Aldrig förr har jag känt av så att kroppen inte vill eller orkar.
Det är inte träningsvärk utan den är för klen helt enkelt och förmodligen vborde jag börja på sidan 1 a med att träna upp bål och rygg men jag har varken tid, ork eller motivation att träna annat för att kunna träna det jag vill.
Jag känner mej gammal och klen.
Det är inte särskilt kul.
Jag ser på min yngsta och äldsta dotter som har ungefär samma utgångspunkt gällande hur otränade de var vid start att deras kroppar pallar.
Jag blir faktiskt lite rädd.

Här får ni gärna komma med tips, tankar och erfarenheter.
"Måste" jag börja från början?
Tar kroppen stryk av rörelse eller känns det bara så?
Hur får jag mest effekt av minst ansträngning? (Betänk att jag är en lat människa.)
Hur gör jag för att inte ge upp?
Är det ens möjligt för en äldre människa att få ordning på ett förfallet kroppaskrälle?

Puss/ Asta