På tjurighet å ren vilja och lite om mina mål

 

Jag kom iväg ändå på min löparrunda och det var baskemej allt annat än tur.
Det var ren envishet, "bara GÖR det."
Sprang dryga 7 km. På rätt kass tid. Det var grymt tungt. Så jäkla varmt och kvavt.
Jag ville sluta hela tiden. Ge upp. Men jag gav mej fan på det.
Ibland är den där tjurigheten vi oxar besitter bra.

Jag har aldrig varit intresserad av träning i hela mitt liv. Jag gick på gym 2-3 ggr/ veckan under nåt års tid innan jag skaffade Märta och jag tyckte det var trist mest hela tiden.
Således har jag aldrig läst träningstidningar/ bloggar å annat heller.
Men! Nu sedan jag började med löpningen har jag fått min husgud.
Paolo Roberto.
Jag skulle inte vilja säga att Paolo och jag har särskilt mycket gemensamt vid första anblicken. Men jag gillar hans ton kring träning.
Det är inget lullande, lockande, pockande, ursäktande.
Det är rakt på sak.
Bara gör det!
"Den som inte lägger tid på träning kommer att få lägga tid på att vara sjuk."
"Ett uteblivet träningspass blir snart två och rätt snart har man slutat träna."
"Svett är fett som gråter."
"Om du tränar för mycket får du skador, om du tränar för lite... ja då blir du en otränad tjockis."
"-10 grader är ingen ursäkt att inte utomhusträna, det är bara mesar som springer på löpband."

Säga vad man vill om hans direkta språk men det går hem hos mej.
Det väcker mitt jävlar anamma och får mej motiverad.

Paolo ställer klockan tre dagar på raken på 05:30 (nä, det är overkill för mej), går upp och drar i sej kaffe, vatten och ger sej ut och springer. Sen vilar han en dag... "för vila är ett vapen"... och så börjar det om.
Jag tycker det är förbannat starkt och dit vill jag komma.
Kanske inte halv sex på morgonen men typ halv nio?!
Det är ett av mina tre mål.
Mitt nästa mål är att sluta att jämföra mej med andra.
På min löparrunda idag mötte jag flera andra som sprang, både killar och tjejer.
Alla såg de betydligt hurtigare ut än vad jag gör när jag springer.
Rakare, mindre flåsigare, snabbare, mer tryck i stegen.
Å när jag ser det vill jag helst gå å gömma mej.
Jag tänker att "jag är ingen löpare, jag är en otränad tant som leker löpare och det är en jävla skillnad."
Just den typen av nedklankande på mej själv måste jag sluta med.
Jag måste sluta tycka att 7 km är skitdåligt för jag har sprungit en mil... jag höll ju fan på att avlida och då är det väl strongt att bara GÖRA det oavsett tid och distans?!
Mitt tredje mål är att tycka att det är roligt.
Det tycker jag inte ännu.
Jag tycker kanske det när jag kommit hem. Jag tycker det kanske när jag tänker på mej själv som "hon som tränar" men jag tycker det inte när jag springer.
Det är tungt, svettigt, flåsigt och tar emot från första 100 metrarna.
Så... hur blir det kul?!
Jag tänker att det kanske blir det automatiskt när jag är mer vältränad, har bättre flås och orkar på ett annat sätt. Som det är nu har jag ju hela tiden allergin i botten med.

Vad tror ni? Är det bra mål? Har ni egna mål med er träning? Vad är din pepp?
Vem är din husgud? Eller tränar du inte? Berätta...

Puss/ Asta

Ps. Jag sprang av mej min irritation. Nu är jag mild å timid igen.