Nyckfullt var ordet

Linda Haglund är död. 59 år gammal.
Hon sökte läkarvård i måndags för att hon hade ont i ryggen. Fick veta att hon hade cancer i hela kroppen och dog på lördag.
Jag tänker att hon gick å la sej för en vecka sedan och trodde att hon var frisk. Lite ont i ryggen har ju varenda människa.
En man jag kände hade en ledig dag och skulle åka med sin sambo på spa. Unna sej.
Han gick antagligen upp den morgonen och satte på kaffet, tog en cigarett och trodde det var vilken dag som helst.
På vägen till spa utflykten krockade han och dog.
En kvinna jag vet vem det var, hon bodde här i närheten och hade småbarn, åkte till jobbet å föll död ner i en hjärnblödning.
Bara så där.
Det finns något jävligt nyckfullt med livet å ingen människa orkar gå runt och tänka på det varje minut och carpe diem'a alltid, men det ÄR det. Nyckfullt alltså.
Det finns inga som helst garantier för att dö på långvården 89 år gammal, det kan ta slut idag.
Människor får hjärtinfarkter, ramlar i duschen, kör ihjäl sej, sätter i halsen, blir stungna av jordgetingar eller vad fan som helst och därmed är klockan slagen. Trots att de lätt räknat med att ha nästan halva livet kvar.

Människor pratar om döden som uppmärksammas, lider med dem som är drabbade kanske och nästa dag händer det dom själva.
Jag tänkte på det i somras när en liten ettåring rantade ner till sjön och drunknade.
Alla pratade om det. Alla vi som har barn i vår närhet i allafall.
Förmodligen pratade familjen med den lilla treåringen som några dagar senare drunknade i familjens pool oxå om det.
Då.
Några dagar senare var tragedin deras.

Kanske låter jag jävligt deppig och djup ikväll men så känner jag inte.
Däremot tänker jag nog rätt ofta på döden.
På hur jag vill dö... eller kanske mer hur jag inte vill dö och på när det kommer att hända.
Vill jag veta innan?
Vill jag att det bara tar slut. En isfläck, hjul som låser sej. Pang å good night?
Jag vet inte.
När min vän som gick bort för drygt tio år sedan var sjuk och visste att hon skulle dö så tyckte jag att det var så outhärdligt sorgligt och läskigt medan hon kände tacksamhet.
Tacksamhet över att det inte var någon olycka. Tacksamhet över att hon fick chansen att ordna upp, ställa till rätta, ha de här samtalen.
Hon höll inte heller med mej om att det var orättvist. Varför skulle det vara mer rättvist om det drabbade nån annan?
Jag tror inte att jag skulle kunnat se det så. Jag tror jag skulle varit så jävla rädd, ledsen och bitter.

Livet är inte rättvist. Ödet innehåller ingen logik.
Goda människor dör. Onda får leva.
Hälsosamma människor dör. De som inte är det lever i en evighet.
Småbarnsmammor dör. Gamlingar som inget hellre vill får kämpa på.
Helt ologiskt och fullkomligt nyckfullt.

Man kan inte tänka så. Inte alltid i alla fall.
Ingen vettig människa orkar ens hålla alla sina relationer kärleksfulla alltid för man vet aldrig...
Men ibland kan man tänka så.
Påminna sej om att just idag är jag fortfarande med.

God natt.

/ Asta