söndag 22 november 2015

Typ...

Får ni någon gång den där känslan av att allting är fel?
Av att ni bara vill sätta er i bilen, trycka foten mot gaspedalen och lämna precis allting.
Skola/ jobb, familj, hem. Inte?
Ibland känner jag så. Sen att jag skulle ångra mej och åka tillbaka strax nedanför Halmstad är en annan sak.
Jag minns en gång när vi var unga maken å jag och grälade. Jag tog vår stora dotter som var bebis och gick. Jag åkte hem till mormor å morfars lägenhet som var tom eftersom de var utomlands.
Jag gick där och kände mej hatisk och tänkte att han ska minsann få ångra sej, han ska minsann få oroa sej.
Vi somnade och när jag vaknade var det mörkt ute.
Jag fick blev både ångerfull å skadeglad och ringde hem.
Då hade han inte märkt att vi var borta?!
Nu är jag inte arg, mer irriterad å trött i största allmänhet.

Så här är livet idag... 

Jag har ont i halsen. Och i huvudet.

Jag fick ställa in efterlängtad dejt med pappa och hans fru.

En av mina små kycklingar ska flytta till Barcelona. Typ innan jul!

Sonen är väldigt impulsiv och jag är rädd att han ska "slå" sej.

Stackars Mini har migrän igen. Det är för att hon oroar sej så mycket. Det gör mej förbannad.

Det är kallt ute.

Jag mår illa av de där jävla Flagylen.

Imorgon drar den där metodkursen igång igen och jag är sjukt otaggad på kvalitativa och kvantitativa metoder.

Jag har kommit på att jag inte har några polare längre. De enda som ringer är telefonförsäljare.
Med tanke på denna listan är det kanske inte så jävla konstigt.

Sa jag att jag mår illa?

Sa jag här om dan att Säpo hade fel snubbe?

Här är stökigt alltid och överallt.

Och jag måste laga middag idag med.

Nätet svämmar över av rasister. De är ta med fan överallt.

Usch, jag känner mej som 87 år.

Men jag ser bara ut som 62, alltid något :)

Tänker på den där praktiken, svaret kommer i nästa vecka. Glaset är halvtomt i min värld och jag tror att jag får Borås... minst.

I går fick jag ytterligare besked om att mamma är väldigt, väldigt sjuk. Hon blir inte nyktrare och jag inte mindre ledsen av det här jävla ultimatumet.

Varför är jag som jag är?

Nån som vet vad det kostar att hyra en torped?

Typ...

Puss/ Asta 


3 kommentarer:

  1. Kan inte räkna alla gånger jag velat sätta mig i bilen och bara köra. Ibland tänker jag på kvinnorna missing people efterlyser och som sen hittas vid liv igen. Dom kanske bara gjorde slagit i saken och drog iväg ett tag. Men vem tar hand om hemmet och barnen och hunden om navet i hjulet försvinner? Att man ska vara så förbaskat präktig...��
    /Jenny

    SvaraRadera
  2. Jahapp. Varför ser det ut som min blinksmiley blev två frågetecken när jag kollar min kommentar? Det va la inte meningen...

    SvaraRadera
  3. Jag skickar kärlek, styrka och energi med häxkraft genom cyberrymden. och undrar om det är någon som har kompisar längre? Eller, om någon hinner och orkar träffa kompisar? Inte jag i alla fall, och då varken jobbar eller pluggar jag...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare