Fan inte enkelt.

Alla relationer måste ge mer än de tar.
Så är det, eller så bör det vara, sen har vi alla olika långt tålamod.
Jag är inte den som ger upp i första taget kring de närmsta relationerna.
Jag är övertygad om att många funderat många gånger på varför jag inte skilt mej eller brutit med båda mina föräldrar. Jag spar på vänner som är skitkassa på att höra av sej även om de vet att jag mår dåligt.
Jag har högt tålamod, stor förståelse, ett visst mått rädsla för ensamhet och min egna kompetens och så där. Men det är oxå så att jag tror på att relationer måste få tjorva, vara ljumna, inte glimra i perfektion för att vara något att ha.
I mitt långa äktenskap har det ibland varit ÅR av kriser och även om jag nu finner det lugnt å rätt harmoniskt där så har vi det inte så som flertalet andra skulle klassa ett gott äktenskap.
Min pappa och jag har någon slags mellanrelation där vi inte är pappa-dotter men inte heller bara vänner. Han kommer aldrig bli den där pappan som passar barnbarn, hjälper mej med praktiska ting, sätter in lite pengar om ekonomin är risig. Han är inte min yttre post av trygghet om ni förstår vad jag menar men jag älskar honom och jag tror han älskar mej. Vi har vad vi har.
Mamma har jag alltid haft en komplicerad relation till redan som barn och jag växte ju delvis upp med mina morföräldrar istället. På senaste åren har jag allt mer blivit mamma för henne.
Jag är tålmodig. Jag bär insikten om att jag inte heller är världens bästa mamma, fru, dotter.

Sista månaderna med mamma har brutit ner mej.
Jag känner att jag är vansinnigt nära att braka ihop mentalt själv.
Jag har även plockat in min bror i mitt liv igen efter att inte haft någon kontakt på många år.
De två, mamma å lillebror, har ringt mej upp mot tio gånger per dag och vädrat sin ångest för den andra. Jonas som sover utomhus, mamma som sover nerdrogad, Jonas som kommer åtalas och förmodligen dömas till fängelse, mamma som ska hoppa från 6:e våning.
Ingenting vill de samarbeta kring. Inga råd tar de till sej.
Men ringa ska de.
Konstant.
Tre gånger har polisen varit där senaste månaden. Två gånger för att jag ringt av oro när de plötsligt inte hör av sej och en gång ringde de själva mitt under ett gräl som urartade i slagsmål och senare skottlossning av polis.

Samtidigt skall jag plugga.
Det är mycket rent teoretiskt och det är mycket med mej själv, att slåss mot mitt egna naggade självförtroende och krackelerande självbild. Av att jag är någon annan i klassen än den jag brukar vara i grupp.
Jag misslyckas ständigt med mina uppsatta mål. Stunderna jag tänkt läsa blir kortare, koncentrationen ytligare.
Jag äter en massa. Tar gärna en kvällsöl. Går stadigt upp i vikt. Har slutat på att ens fundera gå ut och springa.
Jag blir tröttare och tröttare och allt mer disträ och känslig.

Det går inte. Jag håller på att bli sjuk. Hela jag känner mej som ett nervknippe.
Om jag fortsätter som hittills kommer jag inom kort oxå ha alkoholproblem och sitta tvärfast i medberoendet och inte fixa skolan.
Jag måste bryta min nedåtgående spiral, jag måste hitta lust, nyfikenhet, rutiner och tro på mej själv.
Alltså måste jag bryta med min mamma.
Förstår ni hur det känns?
Att bryta med sin mamma som dessutom är dödligt sjuk.
Idag fick hon ultimatum. Hon får ringa mej när hon är redo att lägga in sej och ta tag i sitt missbruk istället för att gömma sej bakom sin missbrukande son.
När hon är redo att göra det... imorgon, om tre månader, om sju år... är hon välkommen att ringa mej å så ska jag hjälpa henne. Tills dess så får hon inte ringa. Jag kommer att lägga på luren.

Jag ska ta tag i mitt eget liv.
Fasta läggtider. Fasta gå upp tider.
Bra mat. Godis och alkohol begränsade dagar.
Frisk luft varje dag.

Men det är fan inte enkelt.

Puss/ Asta