Medberoendets helvetescirkel

"Han har bara mej,  jag är den enda han har."
Hur många gånger har jag inte hört den meningen de senaste trettio åren?
Genom dårskap efter dårskap.Hundra gånger? Tusen gånger? En miljon gånger?
"Hur ska jag kunna säga nej när han inte har någon annan?" 

Medberoendes helvetetscirkel.
Kärlek, samvete och ångest.
Att stänga dörren för sitt eget barn. Att låta sitt eget barn tillbringa natten utomhus bland regn, köld och samhällets utslagna... hur gör man det som mamma?
Jag tror inte att jag skälv kunnat.
Och spiralen går djupare och djupare. Bryter ner den enda som finns tills gränserna mellan den som är frisk och den som är sjuk suddats ut.

"Han har bara mej, jag är den enda han har."
Hur många gånger har jag inte förbannat den meningen? Hur många gånger har den inte gjort mej arg, ledsen och rädd. För att den tar från den jag älskar men oxå tar från mej.
Jag har förklarat medberoendets mekanik.
Jag har sagt att han måste vilja, måste slå i botten, måste ha ett eget driv efter förändring.
Jag har inom mej svurit över orättvisan över allt han får som jag förvägras i tanke, engagemang och kärlek.
Jag har med stigande oro sett på hur den sjukdom som var hans oxå blir hennes.

Å nu...
Nu är hon på den absoluta botten.
Äter inte, duschar inte, städar inte, bryr sej inte.
Hon äter en karta tabletter ihop med en flaska starksprit, sover 20 timmar och gör om proceduren.
Å däremellan ringer hon mej. Kraftigt ångestladdad, ibland hög på tabletter, så gott som alltid full.
Hon ringer på dagar, kvällar och nätter.
Hon pratar om honom och att han kommer att dö.
Han ringer på dagar, kvällar och nätter.
Han pratar om henne och att hon kommer att dö.
Och jag...
Jag kan skärma mej till en viss gräns men sen rinner det över.
Hon är den enda han har. Jag är den enda hon har.

"Hon har bara mej, jag är den enda hon har."
Jag hör mej själv säga de orden.
Efter att min mamma i princip sovit bort den senaste veckan.
Efter att min mamma inte med sitt intellekt förstår hur man äter en pizza. 
Efter att mamma upprepade gånger hotat hoppa från 6:e våningen.
Ja för vad fan ska jag säga rent krasst?
"Klipp" säger min make. Du klipper så länge hon inte är nykter och tenderar vara så.
Oavsett om hon är medvetslös i dagar å nätter, oavsett om hon hoppar ut från 6:e våning,
rädda sej den som räddas kan.

Kort sammanfattat.
Min bror är narkoman, alkoholist och diagnostiserad med Aspergerssyndrom.
Min mamma är minst lite sjuk i sin alkoholism och sitt läkemedelsmissbruk.
Både ringer till mej och kräver hjälp tre-fyra-tio gånger var om dagen.
Å mitt i detta och de tankar som det väcker ska man orka plugga och fungera i ett normalt liv.

Och medberoende djävulska medberoendecirkel rullar vidare ur i rymden.

Puss/ Asta