Det känns orimligt

Jag vill inte att min blogg ska bli någon slags "Medberoende blogg" och jag förstår om jag har läsare som finner dessa inlägg ganska trökiga.
Det var ett tag sedan jag skrev politiska inlägg och ännu längre sedan jag skrev om mode, naglar och sånt lättsamt, men ni får ge er till tåls. Hoppa över de inlägg ni inte gillar.
Jag är så stressad i huvudet så jag har inte tid att sitta och fundera ut inlägg, det handlar mer om att jag släpper ut de tankar som trängs i hjärnan.

Medberoende ja. Om ni inte följt med i inläggen nedan i ämnet så har jag alltså efter mycket intensiv kontakt med både min bror (som jag egentligen inte har pratat med på tjugo år innan) och min mamma närmat mej en punkt där jag själsligt håller på att gå sönder.
Dom är båda missbrukare och nu akut dåliga båda två.
Jag börjar låta allt mer som min mamma gjort under de senaste trettio åren som hon stridit för att hjälpa min bror upp ur missbruket.
Jag säger samma saker, jag ältar det med mina anhöriga på samma vis, jag tänker på det 24/7.
I en bildlig metafor så har de klivit över räcket till Älvsborgsbron och hänger dinglande med kroppen över kanten. När som helst, verkligen när som helst kan någon av dem eller båda två dö.
Och i det läget har jag alltså valt att ställa ultimatum till min mamma.
Psyk, behandlingshem, drogfrihet eller vi klipper!
Alkoholen å tabletterna eller jag.
Varesegod å välj.

Det ÄR den enda rimliga vägen. Jag inser det.
Jag letar och letar efter andra dörrar ut och det stjäl energi å tankekraft av mej i tentaplugget, men jag finner ingen annan dörr.
Jag har "förmånen" att se vad medberoende gör med en människa innan jag blir fullständigt insjuknad själv.

Men hur lätt är det att inte svara när hon ringer?
När hon talar in på telefonsvaren att lillebror hotar, är oresonabel, vill ha ännu mer pengar och att jag måste... MÅSTE... hjälpa henne.
Hur lätt är det att skriva ett sms som kort går ut på, välj behandling eller mej, ingenting annat är jag intresserad av?
Har du inte listat ut svaret själv så kommer det här. Det är inte alls lätt!

Jag mår minst lika dåligt (just nu) av att ignorera henne och med insikten av hur förbannat ensam hon måste känna sej som av att lyssna, diskutera, trösta, dividera med henne.
Jag tänker på hur jag skulle mått om mina barn vänt mej ryggen på samma vis.
Om jag blev alkoholist. Då skulle allt ammande, allt nattvakande, allt bärande, tröstande, allt skjutsande, allt stöttande, allt man gjort som mamma inte längre räknas. För att man var besvärlig.
Så där konstigt tänker jag.
Det känns... orimligt att strunta i sin egen jättesjuka mamma.

Behövde bara få det ur mej.

Puss/ Asta