Vad skulle du vilja förändra hos dej själv om du hade ett magiskt spö?

Om du fick förändra något hos dej själv... en egenskap, en kroppsdel, en sjukdom eller ja, vad som helst. Vad skulle du förändra då?

Det tål ju att funderas på det där. Eller ja, egentligen inte, för nu har vi ju ingen Ande i lampan som kan fixa det där hux flux så det gör inget om jag instinktivt blixtsnabbt önskade mej ett par nya tuttar eller en bättre sångröst.
Nej, men ärligt talat... visst finns det en del som åtminstone denna kvinna... Mou... skulle förändrat om någon liten självlysande fe kunde fixat det.

Min pollenallergi hade legat pyrt till. Mitt bristande intresse för sex också (åhh, gud så mycket enklare livet hade blivit här hemma om man var sugen alltid... eller ibland.)
Min svaghet för kaloristinn mat och kylskåpskalla öl hade jag oxå kunnat göra mej av med eller varför för all del inte min oförmåga att göra saker även om de tar emot. Som att springa. Gå upp tidigt på morgonen. Äta halva tallriken med grönsaker.
Jag har en del att välja mellan.

Men jag tror ändå att jag skulle satsat på min osäkerhet. Den att jag är skraj för nya saker.
Den som gör att jag inte bara tycker det ska bli SVINKUL att gå ut på praktik i januari utan att den överhängande känslan faktiskt är... skräck.
Rädslan att inte ta för sej, att det ska synas att jag är livrädd, att plötsligt inte ens kunna sätta en PVK, att de inte ska gilla mej, att jag ska göra bort mej, att mammorna ska ropa : TA UT DEN JÄVLA STUDENTEN!!!
Jag menar, hur ska jag klara detta?!
Det är ju för fan ett av världens mest ansvarsfulla jobb.

Jag har ju alltid varit sån här.
Det kanske har blivit liiiite, liiiiiiiiiiite, liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiite bättre med åren men över lag har jag känt så här varje gång jag ska börja i skolan, gå på nån praktik, pröva ett nytt jobb, ta körkort eller vad det än handlar om.
Det kommer fan aldrig att gå!
Å ändå gör det ju det, på nåt jäkla vänster tråcklar/ lurar jag mej igenom det men inte fasen blir det nån förändring till nästa gång. Nä, då är det fram med det-kommer-aldrig-att-gå-paniken igen.

Inga antidepressiva pillar, timmar i terapi, läsande i självhjälpsböcker eller allmänt grubblande verkar kunna rå på det där. Så det krävs nog en fe. En tjock en klädd i blått.

Puss/ Asta