Dåligt samvete

Jag har precis gosat med katten en kvart.
Det är sällan hon söker mitt sällskap. Jag är nog "hundtanten" i hennes ögon och hon föredrar Mini eller maken. I den mån hon föredrar någon alls. Hon är en mjuk och försiktig katt men inte särkilt kärvänlig och inte typen som vill ligga i knät hela kvällen.

Vilda börjar bli till åren kommen  men bortsett från att hon slickat av sej pälsen på bakbenen och därmed ser en aning luggsliten ut framtill är hon vid god vigör.
Liten och nätt. Hon har aldrig varit till något besvär. Aldrig varit sjuk eller förstört någonting.
Trots att hon för mej mest går här och jag bara fyller på hennes mat och vatten, släpper in och ut henne å stryker henne över ryggen då och då så står hon för någon slags trygghet.
Jag kommer att sakna henne den dagen hon inte finns.

Vilda kom till oss som stor kattunge. Funnen av Dotter nr II när några pojkar höll på att kasta henne i taggbuskar. Mager och full av mask.
Dottern kom hemspringande med henne på rasten och bönade å bad om att hon skulle få stanna.
Jag sa att det går inte, vi hade både hund och hamster och jag är lite allergisk mot katt. Dessutom skulle pappa i huset aldrig gå med på det.
Men efter bönande så fick katten stanna, så länge, tills vi hittade någonstans där hon kunde bo.
Så länge varar ännu.
Hon blev kvar. Maken föll som en fura. Katten var rädd för ytterdörren och att bli utslängd och aktade sej noga i början för att gå utanför dörren.
Veterinären bedömde henne som 5-6 månader och trodde hon var en sommarkatt.

Hennes olyckliga barndom har aldrig riktigt läkt.
Hon är rädd för andra katter och för främmande människor. Drar sej undan när det kommer besök.
Vår första hund Baron satte hon på plats och bestämde över men varken Märta eller Gottfrid har hon vågat sej på att försöka fostra utan aktar sej för... vilket lett till att hon setts som spännande att smyga å jaga efter.
Jag har ofta lite diffust dåligt samvete över katten.
I synnerhet sedan Noah kom å hon inte får lika mycket uppmärksamhet från Mini.
Men egentligen så tror jag att hon lever precis som hon vill, mer sida vid sida med oss istället för med oss.
Hon är sin egen.

Jag har tänkt på hur det blir när Vilda inte längre finns kvar.
Katt vill jag gärna ha men det känns tveksamt att ta hit en liten späd kattunge till burdusa Gottfrid.
Jag tror förvisso inte han skulle vilja göra den illa men han är stor, tung och omedveten och han ääälskar att jaga katter som springer.
Men jag tänker att det finns kanske gott om övergivna vuxna katter med hundvana som man skulle kunna introducera?
Vad tror ni?

Puss/ Asta